Ja jag önskar att jag kunde skriva allt här. Men just nu får jag inte ner något på varken vanligt papper, dokument på datan eller så. Stängt in saker mer, jag menar man märker hur folk tar saker och ting i slutändan. Så förr kunde jag skriva allt här. Samt i den andra bloggen. Men den här bloggen har jag haft längst och det är här halva min tonårstid  är nerskriven om tankar osv. 

Men jag har en vän som verkligen förstår mig och som aldrig dömer mig för den jag är, och jag vet att hon och jag kommer att hålla i hop livet ut.....

Farfar, Kära älskade farfar... Vart är du? 

Ibörjan var det okej att sakna dig, Jag har gråtit som ett litet barn.. Men efter det, när man kommit över den "värsta sorgen", när man börjar över-tänka. Så undrar jag nu, VART ÄR DU?!- Jag saknar dig så det gör ont! 

Farfar va min extra pappa, min extra bror... Ja det går inte att förklara det vi barnbarn hade för dig.

Nu börjar saker och ting ta konsekvenser till detta. När man börjar inse att du ALDRIG MER kommer finnas vid ens sida igen så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det är så OTROLIGT obeskrivligt. 

Lovisa har tagit körkot och jag vet att du skulle vara så OTROLIGT STOLT!! Lika så med att hon tar studenten nu i sommar så vet jag att du är med oss även fast du inte är här.. Det känns bara så OTROLIGT orättvist att du fanns vid 2 av 5 barnbarns studenter. Och sen gör det ont att tänka på farmor som är så tom och ensam utan dig! 

 

Ja... Jag skulle kunna skriva miljarder med saker om dig och hur mycket vi alla saknar dig och hur mycket du gjort för oss. Men ingen skulle orka läsa det och jag skulle tillslut känna mig värdelös för att jag inte kom på mer att skriva. Men du var en sån otroligt världsBÄST farfar som lärt mig så OTROLIGT mycket genom livet och även om jag skriver detta nu så kommer jag aldrig riktigt förstå att jag ALDRIG mer kommer kunna få en kram av dig när jag kommer till lägenheten. Det är tomt uta dig där. 

Jag hoppas som sagt att du är med din bror och att ni har det så bra tills vi andra kommer och ni då kan hjälpa oss med vad som händer efter livet här på jorden! - Efter att du gått bort så HOPPAS jag verkligen/samt känns det som att vi kommer att ses, att det finns något efter livet här på jorden. Jag hoppas verkligen att vi får chansen att ses igen, även om det dröjer många år så vill och hoppas jag att vi på nåogt sätt möts.

 

Jag vet att jag måste lära mig att säga ifrån. Det har hänt för mycket saker på senare tiden som gör att jag i efter hand tänker på vad jag borde ha sagt. Men det är så otroligt svårt, önskar bara att jag kunde skrika, svära, vråla och leva fan.. Nej men bara ryta i från.

 

Men nu är jag inne på personligheten igen, men det här är en sak jag verkligen ska kämpa med. Annars kommer det vändas mot mig själv i slutändan. Men varför är jag så? Jag blir alltid så paff och säger "Jag vet inte" tittar bort försöker förklara och så blir det ändå bara fel. Därför ska jag där innan jag säger jag vet inte, sätta ner foten och säga till att det här vill jag inte prata om och eller något liknane. 

 

Funderar även på att göra en ny blogg men att ha kvar den här, men vet inte om jag ska ha den andra öppen och skriva llmänt iden eller låsa den och skriv vad jag behöver men att bara några får läsa om det.. Vet inte än, funderar på saken.

 

 

Idag har jag varit ute och grävt upp våran lilla gräs plett.. men den känndes inte så liten! Fy fan vad jobbigt det är att gräva! I alla fall när det hela tiden kommer massa rötter som är näst in till omöjliga att få upp...

 

Morgonen började hyfsat bra, Micke låg på soffan och kolla på tv när jag gick upp. Han sa hej och godmorgon och jag la mig bredvid. Vi lekte lite med Elvis som röjde om kring.. Ja en mysig morgon... MEN sen.. Han syster hade tydligen ringt så han ringer upp.. Redan där får jag obehaglig kännsla i kroppen. Han och jag skulle gräva tilsammans idag. Men han bestämmer för att åka till sin syster och hjälpa dom med deras i stället. 

 

Jag blir skit besviken och ledsen så jag springer ut och börjar hacka i jorden. Han kommer sedan ner och ska säga hej då. Han märker att jag inte vänder mig mot honom.. Då han förstår att något är fel.. Han börjar snacka om att jag alltid blir sur osv. Jag blir inte sur utan besviken. 

 

Så jag har gräft mer en hälften sen vart jag så trött ikroppen. Gick in och drack lite vatten och sen en dusch. Nu sitter jag här och segar. Försökt få tag i några som jag vill träffa och prata om lite mer privata saker. Men just i dag så vekar alla vara upptagna.. Så sjukt typsikt. Men samtidigt känner jag ingen ork eller lust till någonting. Jag känner mig tom, som en bad boll utan luft. Ingen ting jag försöker göra eller fixa blir rätt.. och sen undrar alla varför jag klankar ner på mig själv.. Jag ska försöka orka ta mig till centrum och handla lite.. Vet inte om jag orkar. 

Inte ätit specellt mycket de senaste dygnet. En cecar sallad igår och ett glas vatten idag. Inte sugen på något orkar inte fixa något.

Det går inte, spelar ingen roll vad jag gör eller hur jag börjar tänka. Jag åker ändå ner i samma bana, går den gamla vanliga vägen, den som känns så trygg. Det är så otroligt svårt att acceptera sig själv, tänk att varige dag kämpa med dig själv, du försöker intala dig själv att du ser okej ut men dina egna ögon ser något helt annat. Det är så otroligt svårt att ingen kan förstå vad mina tankar säger och vad mina ögon ser. Men min närmsta vänner, tror dom två vet vilka dom är, ni vet hur mycket jag kämpar och jag vill bara tacka för att jag kan ringa er oavsett klockan ovavsett om jag stor gråter eller är helt tyst så finns ni. 

 

Jag förstår inte själv hur ett liv kan vara så här. Tyvärr är hela mitt liv uppbygt på ett sätt som gör att jag trycker ner mig själv. Micke brukar säga till mig att jag ska sluta säg att jag är så dålig på allting, att jag inte kan något.. Han frågade om jag inte in ser att jag inte är dålig på allt, om jag inte kan se att jag är bra på vissa saker... Men nej det kan jag inte, så fort jag tycker att jag kanske gjort något bra så vet jag att det finns många andra som är ännu bättre och så bra kan inte jag bli, nej gud det är jag alldeles för dålig för. 

 

En psykolog tyckte jag skulle skriva en bok om mina takar, hur min hjärna arbetar och hur den reagerar när folk säger olika saker till mig, hon själv ville hjälpa mig med den.. Men jag sa nej och frågade varför just jag.. Då hon berättade att min hjärna, mina tankar är på ett väldigt specelt plan. Att hon inte träffat någon som är på det här sättet. Men jag kände bara att de betyder att jag är helt kokobengo så det gjorde mer ont än att tänka att det skulle vara kul.. Sån är jag, min hjärna vänder allt till det negativa. Och du som inte förstår kan omöjligt vara min vän.

 

Jag har komit till ett stadie där jag inte orkar kämpa emot längre, varför ska jag kämpa med att ändra på mig själv när ingen annan gör det?  Vad hände med meningen "Du duger som du är".. Och jag är så här, dålig självbild, dålgt självförtroende, vänder på saker och ting, anyliserar allt. Till en viss del skulle det vara skönt om allt det bara försvann men samtidigt, vem skulle jag vara då?? Inte mig själv.

 

När man läser en dagbok från man var 6-7 år och det står redan där hur man tyckte alla andra var sötare än sig själv så får man en mer inblick på att hela livet byggdes upp så här från grunden...

Så läs inte om ni "stör" er på hur jag är. 

 

Jag kan acceptera negativa kommentarer men skriv gärna ditt namn, stå för det du säger! 

Hoppas ni har en fin dag! 

 

Jag hade en UNDERBAR midsommar med mina kusiner, farmor och Micke mf. Det va verkligen mysigt och kul. Jag var så glad och svävade nästan på moln över hur lyckan tog över hela kroppen.. Men efter lite mer dricka började jag klaga på allt jag ätit och hur tjock jag kännde mig osv.. Men Micke lyckades få mig att sluta prata om det. I bland förstår jag inte hur han orkar för jag kommer alltid på mig själv strax efter jag sakt något om det. 

 

Vi bestämde oss för att åka hem på söndag kvällen så att vi hade en dag hemma, vilket jag förstår så självklart sa jag att det va okej. Annars hade jag mer än gärna stannat en natt till på landet. Så väl hemma så gör jag en varsin drink och vi tittar på film i soffan och Elvis springer runt o busar. 

 

Sen bröt det ut... Jag vaknar av att micke gör sitt spec kaffe och lyckas somna om sen kommer han in och frågar om han kan åka och fiska med Danne.. Klockan va 9 på morgonen så jag säger bara ja i farten.. Ca 10-15 min frågar jag om vi inte kan hitta på något tillsammans. Men det örat lyssnade han inte äns på. Han tog sina fiske saker och stängde dörren sen va han borta. Då kom besvikelsen, frustationen att jag inte bara ställde mig och skrek och levde fan, det jag skulle behöva men jag är inte en sån person, skulle aldrig kunna göra det mot micke vilket är fel. Behöver göra det så han förstår.. Men det är precis som när vi va yngre.. alla bråk, alla förklaringar, alla förlåt var genom sms. Just nu är vi på den delen där det är bråk via sms.. 

 

Tänk att jag kände mig så lycklig i fredags och lördag morgon och sen spolas allt bort, precis som en spolknapp på en toalett.. 

 

Har alltid alldeles för mycket inom mig alldeles för länge så det samlas bara på och sen kan en lite sak verka så stor.. Men det är för att bägaren rinner över/stubinen har nått sitt slut.. Ja du fattar. 

 

 

Ja då va nästan allt klart till i morgon. Jag och Micke ska till mina kusiners land på värmdö. Självklart får lill-bebis (katten Elvis) också åka med, vi är ju en familj nu ;P. Haha.. Ska bli otroligt kul! 

 

Vi fick i uppgift att ha hand om ostbrickan så jag tog en prommenad till Ica (synd att man inte kan ha med sig katten som man har med hundar) och handlade 4 olika, 0 koll på ost om jag ska vara ärlig. Köpte i alla fall en brie och sedan chansa jag lite bara. Vindruvur fick det bli också så hoppas det blir bra. 

 

Nu är det varmt ute, varit ute kanske 2-3 timmar samanlagt men vart så målningt helatiden så vart irriterad. Men jag tycker det är jobbigt med värmen (ska absolut inte klaga efter all vinter) men värmen innerbär att tjejer "ska" ha kjol eller shorts och det är inte riktikgt min grej att se mina egna lår. Har oftast leggings/thigts och ett linne, ibland kjol med leggings under. 
Men jag jobbar på att kunna ha shorts m.m så idag prövade jag en klänning (den på bilden) som jag trodde att jag kastat ut. Jag hade ett par korta shorts under ;),  lyckades ha den till och från affären sen vart det knä långa byxor. Men bara att jag gick ut så va framsteg. 

 

Kram

 

 

 

 

 

Jag blir så otroligt trött på mig själv och mina tankar.. Jag vill men jag vill inte. Jag gör det men jag vill inte göra det.. Ni vet låten du måste flytta på dig? Jag fick veta att den handlar om att det är sjukdomen som måste flytta på sig att den river ner osv. Helt plötsligt vart låten 10 gånger bättre. Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig bara så otorligt tjock, bred, ful osv. Men varför blir man inte av med det?..
Ledig den här veckan och vad har jag gjort? Sovit.
Sovit i typ två dagar och känner fortfarande ingen lust till att göra något. 

Jag vet vad det innebär att inte äta och på ett sätt SUGER det för det gör att det sunda förnuftet taröver och jag äter ändå.. Samtidigt som det kanske är bra efter som att det gör att jag inte dras ner mer till ätstörningen.
Man tror att man är frisk för att man inte längre är så där smal.. (jag har aldrig tyckt att jag varit smal men vissa bilder får mig att inse vissa saker) men jag har fortfarande problem med att äta. Ja, jag äter men jag lägger upp maten på tallriken och sedan slängre jag i mig den för att slippa se hur mycket jag lagt upp och ätit.
Det är inte normalt efter som att jag oftast äter upp först och andra har mer mat. 

 

Som sagt, jag minns den tiden.. Inte helt men läst gamla dagböcker och kalendrar, tur att jag skrivit ner saker efter som att jag knappt minns vad som hände på drygt 1 år för att hjärnan, kroppen laner energin på att fungera överhuvudtaget...

 

Samtidigt som allt det här känns helt overkligt.. Jag är inte sjuk, jag har aldrig varit det.. Så man känner, men vet en smula att jag varit sjuk.. Ja förvirrande som sagt. 

 

Hoppas ni tar hand om er! <3

 

 

 

Ingen kan förstå våran situation som vi har på jobbet.. Två sjukskrivna, all personal vill sluta och näst in till alla barnen ska byta förskola.. Bara det borde säga andra en del..?

Socialen i morgon...?

Tappat orken, tappat lusten och inte bara det att jobbet är tungt utan det drabbar även vardagen och allt med mig själv att göra, då jag blir rädd för mig själv. Vill verkligen inte gå tillbaka till de gamla vägarna...

Helgen har varit så underbar, släppt lite på kontrollen.. men det är/va tack vare angelica!
Nu har jag så där små ångest över allt jag stoppat i mig.
Om vi säger så här så har jag och Angelica druckigt onsdag,
fredag, lördag, så inte konstigt om magen svullnar och får chock!

Men förnekar verkligen inte att jag haft det roooligt!

Bara det att det är faktiskt ganska så jobbigt och krävande att hela tiden KÄMPA!

<3

Ingen förstår vad min farfar betydde för mig.. han var min bästa vän/extra pappa/andra halva..

Han ringde lite då och då för att kolla hur jag och micke mår.. han va våran privat taxi och farmor var/är våran resturang samt cafe.. Saker och ting förändras och det är ingen som kan stoppa det.. Önskar bara jag skrivit ner saker som farfar berättat, frågat mer om hur det va när vi var små.. Nu är det åt helvete försent.

Urs, allt är så tungt just nu.

På bilden: Angelica, Jag, Micke, Philip och Niklas.. Underbara Mickis tog fotot :).

Flummig kväll men somsagt väldigt trevligt.

Är så lycklig över min Micke och mina vänner, ni ger mig styrka! <3

Mitt jobb är SKIT tungt, jobbigt och psykiskt påfrestande. Jag vet inte hur jag ska bearbeta allt med farfar (som lämnade jorden på alla hjärtans dag).. Jag vet inte känns lite vilset att inte veta hur jag ska bearbeta allt just nu..

Idag på jobbet orkade jag inte med allt tjat på barnen, men dom är ju så otroligt söta och roliga på sitt sätt men blir LITE för mycket ibland. Just nu känns det som att jag kan börja gråta bara någon säger till om något men det blir inte så.. Jag stänger allt inne så kroppen blir bara "konstigare" och "konstigare".. Ont i magen, ont i ryggen, trött och hänging.. det är som att alla krafter är helt slut och att jag bara står på något slags stanby läge.

Jag är INTE så här deppig mot folk som jag träffar och är med utan skriver bara av mig lite här (glad att den saken kommit tillbaka i alla fall, ett tag viste jag inte äns hur jag skulle skriva av mig)...

Hur som så är jag så otorligt glad över Josse och Micke. Ni två får mig att må bra!

<3

Jag trodde helt ärligt att jag nästan va helt "fri" från den satans "sjukdomen".

Eller jag trodde att jag brottat ner den helt totalt och att den inte kunde ta över.

Men det är helt åt helvete fel!

Jag äter en måltid om dagen och det är inte ngågon normal portion... utan det är bara själva köttet, oftast veg. Men nu gråter jag nästan varenda gång jag kollar mig i spegeln eller ser ner på mina ben. Det har ju alltid funnits att jag gämför mig med andra men på senare dagar har jag bara gämfört och sedan har det inte blivit något "större" av det. Men på något sätt har smällen kommit.. igen.. Jag klarar det oftast några månader och sedan är allt tillbaka på ruta 1. Det blir oftast så här när sommaren närmar sig.

Det som jag tycker är allra jobbigast är att alla runt om kring mig (nästan alla) tror att jag är helt "normal" igen och har inget kvar av det här. Micke har märkt av lite grann att jag äter extremt lite vid middag, ibland inte alls. Han har slutat fråga när jag inte äter. Det är skönt, men ibland ser jag hans blickar och det skär inombords att se han så. Jag äter bara om han är hemma, annars något lättare eller inget alls.

När vi är hos vänner så tvingar jag i mig mate för att inte verka konstig. Men får så otroligt dåligt samvete efter åt och dagen efter känner jag mig verkligen illa till mods. Jag slutade gå till min psykolog i slutet av december 2011 och det är precis så här det gick förut också.. Jag klarade mig några månader.

Arbetskolegorna tycker jag gått ner ganska mycket sen jag började jobba, vilket jag inte vet något om efter som att vi inte har någon våg. Vet inte vad jag ska skriva mer... Bara skriva av mig lite, så sjukt jobbigt att man alltid ska ha tankar om att man är en tjockis och fulast osv.

<3

Jag vill hitta på något men orkar inte. Känner för att göra inget men solen som lyser in genom fönstrerna får en att få dåligt samvete. Då jag inte känner mig piggare. Micke jobbar, Josse jobbar, lillasyster jobbar, mamma och pappa är i Västrås.. Och här sitter jag, kollar på tv och ska väl hänga en tvätt snart och kanske ta ett bad eller en dusch. 
Vill baka och laga mat, för att ha något att göra men har inte så mycket hemma som jag kan göra något med.. Jo det klassiska.. Bullar, kladdkaka, chokladbollar men vill göra något roligare!

Tråkigt att inte orka göra något, känns som att jag lika gärna kunnat jobba idag.

Hoppas ni har en skön och rolig helg!