Tappad.
Igår... Va jag hemma och bakade lite bröd (dom tog slut) sen kom mamma och lovisa. Jag och lollo hoppa av i centrum och köpte hårfärg och sen hem till mig och färga. Vi kollade självklart på one tree hill också haha!
Pappa ringde sen och frågade om någon av oss kunde hoppa in och spela i deras bowling lag. Lollo svin ont i lederna och jag i ryggen.. Men vad gör man inte för sin pappa. Medans vi väntade på att pappa skulle hämta oss ringde min underbara kollega Ganush <3. Vi pratade av oss om jobbet (efter som att vi har tystnadsplikt så får vi inte säga saker till någon annan så skönt att prata av sig med någon som man får säga saker till)
Men jag saknar verkligen kollegorna, inte så kul att sitta hemma och ha ont och må dåligt utan sällskap, men som tur är kommer ju Micke hem varige kväll :) <3
Men i går när jag spelade bowling så tappade jag mitt guld armband som jag fick av micken en höst kväll för fyra år sen. När jag såg att det inte satt runt armen så fick jag panik.. jag har (sjukt nog) massa minnen med det. Jag tar aldrig av mig det (om jag verkligen inte måste) och när jag har vart riktigt ledsen eller mått sjukt dåligt, eller bara kännt mig ensam så tittar jag ner på armbandet och tänker för mig själv "Micke har jag alltid"... Eller ja, jag tänker på honom att han alltid finns för mig. Under bara några sekunder han allt de där spolas i huvudet och pappa såg att jag va förvånad och han såg att armbandet inte satt på armen..
"Har det gått sönder" Jag hittade det precis när han skulle säga något.
"Mm, men det går att laga"
"Ja, nu vinner vi det här och har kul"
Vet inte vad jag skulle göra utan min pappa, han gör allt för oss barn.
Därför ställde jag upp på att spela med deras lag igår.. För så mycket som han gjort/gör för oss så kände jag att jag ville göra det här för honom. I dag får jag lida lite extra för det. Ryggen bränner och svider. Men jag hade kul med allt folk i hallen och det bästa av allt var att micke kom. Han ringde och fråga vad hallen hette och sen ca 30 min senare ser jag att han sitter och kollar på. Det går inte att beskriva hur glad jag vart <3
Ojoj mycket text.
Men nu hoppas jag verkligen att armbandet går att laga, annars vet jag inte vad jag gör!
Jag har glömt.
Jag har glömt hur man pratar om saker.. Jag har glömt hur man skriver.. Jag har glömt hur man är en social människa.. Allt finns bara inom mig. Ingen vet hur jag mår eller känner och jag kan inte heller beskriva något.
Det är som att hjärnan, tungan och tänderna inte sammarbetar längre. Insidan på mig är helt förstörd och de ända som verkligen vet det är mina kollegor som jag nu har lämnat. Jag saknar dom verkligen men läkarna anser att mitt tillstånd är så pass dåligt att jag inte kan vara på jobbet. Jag måste vara hemma och bara ta hand om mig själv och komma tillbaka till ett normalt liv utan att jobba på ett tag.
Läkaren vägde och mätte mig, han vart inte så jätte glad men han vet ju bakrunden till allt så han sjukskrev mig.
Det ända jag känner och verkligen vet just nu är att jag verkligen älskar micke över allt annat. Men även han har fått lida av mitt mående och mitt humör. Men skönt att han alltid finns hos mig, som han näst in till alltid gjort.
Jag älskar dig <3
