everythingsucks

Pappa ringde sen och frågade om någon av oss kunde hoppa in och spela i deras bowling lag. Lollo svin ont i lederna och jag i ryggen.. Men vad gör man inte för sin pappa. Medans vi väntade på att pappa skulle hämta oss ringde min underbara kollega Ganush <3. Vi pratade av oss om jobbet (efter som att vi har tystnadsplikt så får vi inte säga saker till någon annan så skönt att prata av sig med någon som man får säga saker till)

Men jag saknar verkligen kollegorna, inte så kul att sitta hemma och ha ont och må dåligt utan sällskap, men som tur är kommer ju Micke hem varige kväll :) <3

Men i går när jag spelade bowling så tappade jag mitt guld armband som jag fick av micken en höst kväll för fyra år sen. När jag såg att det inte satt runt armen så fick jag panik.. jag har (sjukt nog) massa minnen med det. Jag tar aldrig av mig det (om jag verkligen inte måste) och när jag har vart riktigt ledsen eller mått sjukt dåligt, eller bara kännt mig ensam så tittar jag ner på armbandet och tänker för mig själv "Micke har jag alltid"... Eller ja, jag tänker på honom att han alltid finns för mig. Under bara några sekunder han allt de där spolas i huvudet och pappa såg att jag va förvånad och han såg att armbandet inte satt på armen..

"Har det gått sönder" Jag hittade det precis när han skulle säga något.

"Mm, men det går att laga"

"Ja, nu vinner vi det här och har kul"

Vet inte vad jag skulle göra utan min pappa, han gör allt för oss barn.

Därför ställde jag upp på att spela med deras lag igår.. För så mycket som han gjort/gör för oss så kände jag att jag ville göra det här för honom. I dag får jag lida lite extra för det. Ryggen bränner och svider. Men jag hade kul med allt folk i hallen och det bästa av allt var att micke kom. Han ringde och fråga vad hallen hette och sen ca 30 min senare ser jag att han sitter och kollar på. Det går inte att beskriva hur glad jag vart <3

Ojoj mycket text.

Men nu hoppas jag verkligen att armbandet går att laga, annars vet jag inte vad jag gör!