everythingsucks

Jag vet att jag måste lära mig att säga ifrån. Det har hänt för mycket saker på senare tiden som gör att jag i efter hand tänker på vad jag borde ha sagt. Men det är så otroligt svårt, önskar bara att jag kunde skrika, svära, vråla och leva fan.. Nej men bara ryta i från.

 

Men nu är jag inne på personligheten igen, men det här är en sak jag verkligen ska kämpa med. Annars kommer det vändas mot mig själv i slutändan. Men varför är jag så? Jag blir alltid så paff och säger "Jag vet inte" tittar bort försöker förklara och så blir det ändå bara fel. Därför ska jag där innan jag säger jag vet inte, sätta ner foten och säga till att det här vill jag inte prata om och eller något liknane. 

 

Funderar även på att göra en ny blogg men att ha kvar den här, men vet inte om jag ska ha den andra öppen och skriva llmänt iden eller låsa den och skriv vad jag behöver men att bara några får läsa om det.. Vet inte än, funderar på saken.

 

 

Idag har jag varit ute och grävt upp våran lilla gräs plett.. men den känndes inte så liten! Fy fan vad jobbigt det är att gräva! I alla fall när det hela tiden kommer massa rötter som är näst in till omöjliga att få upp...

 

Morgonen började hyfsat bra, Micke låg på soffan och kolla på tv när jag gick upp. Han sa hej och godmorgon och jag la mig bredvid. Vi lekte lite med Elvis som röjde om kring.. Ja en mysig morgon... MEN sen.. Han syster hade tydligen ringt så han ringer upp.. Redan där får jag obehaglig kännsla i kroppen. Han och jag skulle gräva tilsammans idag. Men han bestämmer för att åka till sin syster och hjälpa dom med deras i stället. 

 

Jag blir skit besviken och ledsen så jag springer ut och börjar hacka i jorden. Han kommer sedan ner och ska säga hej då. Han märker att jag inte vänder mig mot honom.. Då han förstår att något är fel.. Han börjar snacka om att jag alltid blir sur osv. Jag blir inte sur utan besviken. 

 

Så jag har gräft mer en hälften sen vart jag så trött ikroppen. Gick in och drack lite vatten och sen en dusch. Nu sitter jag här och segar. Försökt få tag i några som jag vill träffa och prata om lite mer privata saker. Men just i dag så vekar alla vara upptagna.. Så sjukt typsikt. Men samtidigt känner jag ingen ork eller lust till någonting. Jag känner mig tom, som en bad boll utan luft. Ingen ting jag försöker göra eller fixa blir rätt.. och sen undrar alla varför jag klankar ner på mig själv.. Jag ska försöka orka ta mig till centrum och handla lite.. Vet inte om jag orkar. 

Inte ätit specellt mycket de senaste dygnet. En cecar sallad igår och ett glas vatten idag. Inte sugen på något orkar inte fixa något.

Det går inte, spelar ingen roll vad jag gör eller hur jag börjar tänka. Jag åker ändå ner i samma bana, går den gamla vanliga vägen, den som känns så trygg. Det är så otroligt svårt att acceptera sig själv, tänk att varige dag kämpa med dig själv, du försöker intala dig själv att du ser okej ut men dina egna ögon ser något helt annat. Det är så otroligt svårt att ingen kan förstå vad mina tankar säger och vad mina ögon ser. Men min närmsta vänner, tror dom två vet vilka dom är, ni vet hur mycket jag kämpar och jag vill bara tacka för att jag kan ringa er oavsett klockan ovavsett om jag stor gråter eller är helt tyst så finns ni. 

 

Jag förstår inte själv hur ett liv kan vara så här. Tyvärr är hela mitt liv uppbygt på ett sätt som gör att jag trycker ner mig själv. Micke brukar säga till mig att jag ska sluta säg att jag är så dålig på allting, att jag inte kan något.. Han frågade om jag inte in ser att jag inte är dålig på allt, om jag inte kan se att jag är bra på vissa saker... Men nej det kan jag inte, så fort jag tycker att jag kanske gjort något bra så vet jag att det finns många andra som är ännu bättre och så bra kan inte jag bli, nej gud det är jag alldeles för dålig för. 

 

En psykolog tyckte jag skulle skriva en bok om mina takar, hur min hjärna arbetar och hur den reagerar när folk säger olika saker till mig, hon själv ville hjälpa mig med den.. Men jag sa nej och frågade varför just jag.. Då hon berättade att min hjärna, mina tankar är på ett väldigt specelt plan. Att hon inte träffat någon som är på det här sättet. Men jag kände bara att de betyder att jag är helt kokobengo så det gjorde mer ont än att tänka att det skulle vara kul.. Sån är jag, min hjärna vänder allt till det negativa. Och du som inte förstår kan omöjligt vara min vän.

 

Jag har komit till ett stadie där jag inte orkar kämpa emot längre, varför ska jag kämpa med att ändra på mig själv när ingen annan gör det?  Vad hände med meningen "Du duger som du är".. Och jag är så här, dålig självbild, dålgt självförtroende, vänder på saker och ting, anyliserar allt. Till en viss del skulle det vara skönt om allt det bara försvann men samtidigt, vem skulle jag vara då?? Inte mig själv.

 

När man läser en dagbok från man var 6-7 år och det står redan där hur man tyckte alla andra var sötare än sig själv så får man en mer inblick på att hela livet byggdes upp så här från grunden...

Så läs inte om ni "stör" er på hur jag är. 

 

Jag kan acceptera negativa kommentarer men skriv gärna ditt namn, stå för det du säger! 

Hoppas ni har en fin dag!