everythingsucks

Mitt jobb är SKIT tungt, jobbigt och psykiskt påfrestande. Jag vet inte hur jag ska bearbeta allt med farfar (som lämnade jorden på alla hjärtans dag).. Jag vet inte känns lite vilset att inte veta hur jag ska bearbeta allt just nu..

Idag på jobbet orkade jag inte med allt tjat på barnen, men dom är ju så otroligt söta och roliga på sitt sätt men blir LITE för mycket ibland. Just nu känns det som att jag kan börja gråta bara någon säger till om något men det blir inte så.. Jag stänger allt inne så kroppen blir bara "konstigare" och "konstigare".. Ont i magen, ont i ryggen, trött och hänging.. det är som att alla krafter är helt slut och att jag bara står på något slags stanby läge.

Jag är INTE så här deppig mot folk som jag träffar och är med utan skriver bara av mig lite här (glad att den saken kommit tillbaka i alla fall, ett tag viste jag inte äns hur jag skulle skriva av mig)...

Hur som så är jag så otorligt glad över Josse och Micke. Ni två får mig att må bra!

<3

Jag trodde helt ärligt att jag nästan va helt "fri" från den satans "sjukdomen".

Eller jag trodde att jag brottat ner den helt totalt och att den inte kunde ta över.

Men det är helt åt helvete fel!

Jag äter en måltid om dagen och det är inte ngågon normal portion... utan det är bara själva köttet, oftast veg. Men nu gråter jag nästan varenda gång jag kollar mig i spegeln eller ser ner på mina ben. Det har ju alltid funnits att jag gämför mig med andra men på senare dagar har jag bara gämfört och sedan har det inte blivit något "större" av det. Men på något sätt har smällen kommit.. igen.. Jag klarar det oftast några månader och sedan är allt tillbaka på ruta 1. Det blir oftast så här när sommaren närmar sig.

Det som jag tycker är allra jobbigast är att alla runt om kring mig (nästan alla) tror att jag är helt "normal" igen och har inget kvar av det här. Micke har märkt av lite grann att jag äter extremt lite vid middag, ibland inte alls. Han har slutat fråga när jag inte äter. Det är skönt, men ibland ser jag hans blickar och det skär inombords att se han så. Jag äter bara om han är hemma, annars något lättare eller inget alls.

När vi är hos vänner så tvingar jag i mig mate för att inte verka konstig. Men får så otroligt dåligt samvete efter åt och dagen efter känner jag mig verkligen illa till mods. Jag slutade gå till min psykolog i slutet av december 2011 och det är precis så här det gick förut också.. Jag klarade mig några månader.

Arbetskolegorna tycker jag gått ner ganska mycket sen jag började jobba, vilket jag inte vet något om efter som att vi inte har någon våg. Vet inte vad jag ska skriva mer... Bara skriva av mig lite, så sjukt jobbigt att man alltid ska ha tankar om att man är en tjockis och fulast osv.

<3

Jag vill hitta på något men orkar inte. Känner för att göra inget men solen som lyser in genom fönstrerna får en att få dåligt samvete. Då jag inte känner mig piggare. Micke jobbar, Josse jobbar, lillasyster jobbar, mamma och pappa är i Västrås.. Och här sitter jag, kollar på tv och ska väl hänga en tvätt snart och kanske ta ett bad eller en dusch. 
Vill baka och laga mat, för att ha något att göra men har inte så mycket hemma som jag kan göra något med.. Jo det klassiska.. Bullar, kladdkaka, chokladbollar men vill göra något roligare!

Tråkigt att inte orka göra något, känns som att jag lika gärna kunnat jobba idag.

Hoppas ni har en skön och rolig helg!

Men jag... Ja jag har ju samma gmala negativa tankar om mig själv att jag inte kan, att jag inte kommer klara av det. Men nu har hon och jag lagt upp en liten plan så nu är jag verkligen taggad och får inte se teoriprov och uppkörning som en omöjlighet utan att jag nu ger det en chans. Men jag fattar ju 0 när det gäller bilar, har ju fan inte äns satt i nyckeln i en bil!! Men vi får se hur det går, jag har i alla fall lovat mig själv och lollo att ge det en chans.. Jag säger bara TACK TACK för att jag har lillasyster, hon lyckas ALLTID peppa mig (borde det inte vara tvärtom) är så otroligt tacksam.

"Förstår om den där spärren är svår att få bort, men om vi gör det tillsammans så peppar vi varan"

Tycker det va så otrolig gulligt efter som att hon tänkt åka till västerås och köra en intensivkurs men nu struntar hon i den för att stötta mig, att göra det tillsammans.. Hur gulligt och omtänksamt är inte det? <3

Josse och Jag <3

Jag älskar dig verkligen och finns alltid för dig! 
Du är med mig vart jag i värden är!

Du kan inte förstå hur mycket du betyder för mig, som du vet så gråter jag tårar för att du har en "vän" som inte vill släppa dig.. De är en sån elak vän att ingen kan förstå vad den gör med dig.. Den är jävulen och jag är ängeln så jag hoppas på att ängeln endag slår ihjäl och mördar den där satans förbannade jävulen en gång för alla!

Du förstår vad jag menar och jag förstår inte exakt hur du har det men tro mig, jag förstår en hel del hur du mår och hur tankarna är. Det är fruktansvärt, de tar all ens energi... Älskade vän <3

Snurr i huvudet, massa minnen och sånt kommer upp i huvudet.

(gammal bild)

Va det bättre förr?..