everythingsucks

Jag trodde helt ärligt att jag nästan va helt "fri" från den satans "sjukdomen".

Eller jag trodde att jag brottat ner den helt totalt och att den inte kunde ta över.

Men det är helt åt helvete fel!

Jag äter en måltid om dagen och det är inte ngågon normal portion... utan det är bara själva köttet, oftast veg. Men nu gråter jag nästan varenda gång jag kollar mig i spegeln eller ser ner på mina ben. Det har ju alltid funnits att jag gämför mig med andra men på senare dagar har jag bara gämfört och sedan har det inte blivit något "större" av det. Men på något sätt har smällen kommit.. igen.. Jag klarar det oftast några månader och sedan är allt tillbaka på ruta 1. Det blir oftast så här när sommaren närmar sig.

Det som jag tycker är allra jobbigast är att alla runt om kring mig (nästan alla) tror att jag är helt "normal" igen och har inget kvar av det här. Micke har märkt av lite grann att jag äter extremt lite vid middag, ibland inte alls. Han har slutat fråga när jag inte äter. Det är skönt, men ibland ser jag hans blickar och det skär inombords att se han så. Jag äter bara om han är hemma, annars något lättare eller inget alls.

När vi är hos vänner så tvingar jag i mig mate för att inte verka konstig. Men får så otroligt dåligt samvete efter åt och dagen efter känner jag mig verkligen illa till mods. Jag slutade gå till min psykolog i slutet av december 2011 och det är precis så här det gick förut också.. Jag klarade mig några månader.

Arbetskolegorna tycker jag gått ner ganska mycket sen jag började jobba, vilket jag inte vet något om efter som att vi inte har någon våg. Vet inte vad jag ska skriva mer... Bara skriva av mig lite, så sjukt jobbigt att man alltid ska ha tankar om att man är en tjockis och fulast osv.

<3