Min blogg, mina minnen

Ja precis, det här är min blogg som jag har haft i många år nu. Jag är nästan tacksam till mig själv att jag skrivit väldigt mycket här och i mina skriv böcker. Det är kul att bläddra tillbaka och läsa om roliga, svåra, glada, ledsna, kämpiga, närvösa tider och stunder.
Det jag har mäst kännsla för nu är ett minne som kom upp i mitt huvud igår.. De va när Micke inte hört av sig på jätte länge och jag började "släppa" honom (jag ville men inte mina känslor).
Då jag träffade en annan kille 1 gån och sen började micke ringa alla olika tider på dygnet.
Vi träffades någon dag senare..
Jag sitter på tunnelbanan mot norsborg och är super näsrvös, jag vrider och vänder på min i hoprullade PungtSe (en gamal tidning). Jag ville vara framme NU men samtidigt ville jag bara hoppa av på nästa station och åka hem. När jag går av tunnelbanan och upp för trapporna står micke en bit bort. Han tittar på mig, jag tittar ner, på grund av hans "förtrollande" blick. Vi går genom en liten lekpark, förbi fotbollsplanen in i porten och tar hissen upp.. Båda är tysta och han försöker ett antal gånger ta tag i min hand men jag "fegade" ur.

Väl inne så lägger han sig på sängen och sätter på tv:n, jag sätter mig på golve och lutar mig mot säng kanten och drar upp benen mot magen. Han hoppr ner från sängen och sätter sig bredvid mig, tar min hand och frågar hur jag mår. Jag tittar upp på honom men ångrar mig fort. Han har en sån där ledsam-gänsande-ögon blick.. Jag ser besvikelse och längtan i hans ögon. Jag svarar att det är komplicerat och att vi kan vara vänner.
Han släpper min hand och lägger sig på sängen och sätter på en film (tror det va madagaskar). Jag vänder mig om och lägger hakan på sängen, jag tittar på honom. Han är ledsen, nästan gråt som kommer fram. Jag kryper upp på sängen och lägger mig bredvid honom och jag vet inte om det va jag eller han eller om det va vi båda, men vi håller varandra i handen en stund. Filmen rullar och vi ligger och bara kollar upp i taket.

Efter en stund så vrider han på sig och jag ser i ögonvrån att han tittar på mig. Han börjar pussa på mig men han märker att jag inte rikgtigt vill. Då han tittar in i mina ögon, så där läskigt djupt och säger tyst och försiktigt "Jag vill inte ha dig som vän, jag tycker om dig för mycket för att kunna det". Efter det så beslutade jag mig att sova kvar där...
sen vart mitt liv väldigt jobbigt och svårt. Flera vägar, vilken skulle jag ta? vem skulle jag vara med? Innerst inne så visste jag ju. Alla ni som sett The note book, så kände jag mig.
Ja, jag tycker om minnena med micke. Jag vill ibland bara hoppa tillbaka dit.
Det jag inte förstår idag är hur jag har kunnat skriva så mycket i bloggen om mig själv.
Nu skrive jag inte längre här för att jag känner att det är lite läskigt. Eller inte läskigt men att så många kan gå in här och läsa insidan av mig men aldrig se den eller kunna förstå den, efter som att jag kan skriva exat hur jag mår eller känner mig men när jag väl är med någon så är det som att det inte finns för att det inte märks, eller att man inte pratar om det för då får man någon stämpel att man är annorlunda.
Så om ni undrar varför jag inte uppdaterar är för att jag vet inte vad jag ska skriva om.
<3

Mer vuxen?

Igår va jag hos min psykolog.
Vill inte gå in på massa saker nu för jag har tappat förtroendet för människan.

Jag berättade för min psykolog om vad som hänt den senaste veckan..
Hon vart besviken, jag va äntligen på väg upp och sen kom det saker som svek mig så otorligt mycket att jag stängt in mig. Vill inte prata med andra om mitt liv längre. (och jag har mina skäl.)
Hon sa att det inte är bra, men att hon verkligen förstod min situvation, att man väl öppnar sig och får bara massa skit tillbaka. Då känns det onödigt att man sa något frånbörjan.
Hon tycker jag tänker vuxet och moget, sen att man gråter och känner besvikelse är inget fel.
Det kommer vi alla för eller senare, mer eller mindre stöta på i livet..
Jag vill bara säga TACK till min lillasyster Lovisa och
min eviga vän Angelica för att ni förstår mig och ger mig klokt stöd...

<3

RSS 2.0