Ångest till glad..
Jag vaknade när Micke gick upp. Sen somnade jag om och vakna och somna om.. ja så höll det på. När jag somnade och sov som bäst så ringde klockan. Jag tänkte att jag hade tid på mig.. Men när jag kollade bussen så fick jag kläpå mig och gå. Möte med en barnmorska, URSCH!
"Hur lång är du?" jag svarade.
"Jag vill helst inte se vad jag väger, det här känns verkligen läskigt"
"Du min vän, att väga sig är normalt, du får övervinna den där kännslan."
"Jah så där ja, då kan du kliva ner"
När jag öppnade dörren och satte mig i väntrummet så flög alla minnnen i huvudet. Allt kom till baka från högstadiet till gymnasiet, från gymnasiet till psykolg.. Ursch det va jobbigt. Men värre blev det. Jag tänkte att jag går dit och dom kollar blodtryck osv. Hon frågade hur jag har det osv.. Hon läste min gamla jornal från tyresö (dvs att hon vet lite om vad jag gått igenom). Men inte FAN trodde jag att dom skulle tvinga mig att väga mig.
Hon frågade
"Hur lång är du?" jag svarade.
"Vad väger du?"..
"Öm, jag har inte vägt mig på över ett år så jag vet inte"
"Ska vi gå och väga dig?"
"Nej, jag vill inte det"
"Men kära lilla vän, det är klar att vi måst väga dig. Det är viktigt att veta vad du har för BMI"
Min hjärna började koka! Sist jag pratade med en läkare så sa dom att BMI är inget naturligt så det är absolut inget man ska gå efter eller "vända sig till" för att må bra. Jag sa åter igen nej.
"Jo kom nu lilla vän, det är inte så farligt. Tänk det som två små ynka siffror"
Hon ska bara veta vad siffror betytt för mig, det har styrt mitt liv lixom.
"Jag vill helst inte se vad jag väger, det här känns verkligen läskigt"
"Du min vän, att väga sig är normalt, du får övervinna den där kännslan."
Jag kliver upp på vågen och blundar för att slippa se.
"Jah så där ja, då kan du kliva ner"
Jag tänker YES jag såg inte! Men samtidigt undrade jag vad den visade. Men efter som att jag och Micke valt att inte ha någon våg eller måttband hemma pga mitt "förfluta" så kunde jag inte heller kolla upp det när jag kommer hem.. Men så säger hon..
"Du är 176 lång och väger ** det är ju helt normalt, lite mer åt de undernärda hållet men normalt."
Jag höll på att smälla av. Varför sa hon det?
"så nu vet du att du väger ** och det är absolut inget fel"
"Hur mår du annars då?"
"Hur mår du annars då?"
"Bra"- Jag va i chock så ville inte prata.
"Jamen så bra, då kan då gå till apoteket så ligger receptet där"
"Jamen så bra, då kan då gå till apoteket så ligger receptet där"
GAH jag sprang ut med gråten i halsen. Längd, vikt och BMI ekade i huvudet. För att motverka all ångest så ringde jag till Josse. Hon satt på lektion, glad att hon svarade och sa det och inte bara la på.
För er är det kanske konstigt med det här. Men jag som varit beroende av längden, vikten, bmi, fett alt på kroppen osv känndes det här riktigt jobbigt.
På bussen hem ringer min moster Anna och frågar vart jag är, hon stog utan för min dörr.
Väl hemma så fikade vi och kusin Douglas har blivit så otroligt stor :) Skönt att dom va hos mig när jag kom för då släppte jag alla tankar från ungdomsmottagningen.
På bussen hem ringer min moster Anna och frågar vart jag är, hon stog utan för min dörr.
Väl hemma så fikade vi och kusin Douglas har blivit så otroligt stor :) Skönt att dom va hos mig när jag kom för då släppte jag alla tankar från ungdomsmottagningen.
Sötnosen!<3
Nu tvättar jag. Visst jag är hemma för att jag är sjuk.. Men den här gången är det psykiskt och jag kännde att jag behövde en paus från jobbet. Och nu börjar jag känna mig som en människa igen. Doglas va så gad och pigg. Dom gjorde min dag :)
<3
Kommentarer
Trackback
