Ett mellanstadium.
Jag är i något mellanstadium.. Jag gör vissa saker som jag sedan ångrar trotts att dom är bra eller possetiva. Men det gör mig osäker på om jag verkligen vill det jag gör. Jag känner att jag vet inte vad som hänt med mig. Visst jag går på medecin men allt har inte med det att göra. Jag är fortfarande en människa med kännslor och tankar. Jag vill så mycket men orkar knappt hälften. Nu har jag börjat vara på gymnastiken lite mer igen, så dax nu när den nästan är slut.. Men jag känner att jag saknat alla tjejer. Har ändå tränat dom i så månnga år nu.
Jag skulle vilja hör av mig till alla mina vänner men jag orkar sellan ses och då blir det inte av att jag lyfter luren. Jag tänker otroligt mycket på hur det va förr.. ibörjan när jag och micke fick kontakt och första träffarna.. Hur vi smög för våra föräldrar, gav varandra alltid massa kyssar innan jag åkte hem, lika så när vi träffades. Vi gav varandra lite saker då och då. pratade i telen varenda kväll, skicka miljarder sms om dagen.. Det va UNDERBART! Verkligen fina minnen <3..
Sen vart det massa knas, sen ännu mera knas, sen mer knas än någonsin.. Jag trodde de skulle ta slut. Men vi höll ihop, vi har vuxit med varandra, vi har lärt oss hur vi fungerar. Att även om vi är "vuxna" så är det super viktigt att prata med varandra och lösa sakerna, inte dra ut på bråk i flera dagar. Nu har vi kommit så långt att vi ska flytta ihop... Det ska bli helt sjukt kul, absolut, jag är verkligen helt överväldigad. Ska bli otroligt skönt med miljö om byte, komma ifrån Tyresö. Jag trivs här men man känner så sjukt mycket folk så jag behöver bara dra upp rullgardninen så har jag träffat på folk.
Samtidigt så är det skrämmande.. Det känns som att vi verkligen är vuxna, vad hände med tonåren? Vad hände med våra busigheter? alla lappar som jag skrivit och lämnat hos honom. Nu blir det lixom vårat hem, inget om att någon av oss ska åka hem eller så. Det känns verkligen konstigt. På ett sätt vill jag inte vara vuxen men samtidigt så börjar tonåren försvinna.. den va som den va. Eller snarare att den va som den ska vara.. Ja ni fattar, tjej bråk, bästa vänner, första fyllorna, sov med vänner 24... Även det är över.
Nu jobbar jag på att blicka frammåt men fortfarande så tittar jag då och då i backspegeln, lite för ofta. Det går frammåt sakta men säkert.. eller ja jag jobbar på att släppa det mästa från förr och aceptera det som händer det händer, det som har hänt har hänt. Men jag tänker ofta på om jag skulle vara där jag är idag om jag inte varit så otroligt osäker på mig själv, det kommer jag mer eller mindre att alltid vara. Hur jag än försöker så kommer jag alltid se mig själv som den knubbiga person som jag ser i spegeln, jag kommer näst in till alltid att gämföra mig med andra människor, alltid tycka att alla andra är bättre än mig. Det är fler saker, listan kan bli väldigt lång. Och det är saker som jag tror är näst in till OMÖJLIGA att bli av med, för på ett sätt är det min personlighet. Det är bland annat dom sakerna som gjort att jag är den jag är idag.
Vad du än fått för uppfattning av dett inlägg så är det så att jag känner mig verkligen i ett mellanstadium, lite mellan tonåring och vuxen, medans det är miljarder med saker till som spelar in i mitt mellanstadium. Jag mår inte helt bra än, har fått fler medeciner, det är mycket alvarligt med min D vitamin, allvarligare än vad dom trodde. Öakd dos på sömntabletterna. - Lite av det negetiva måste ju få vara med också - men även här är jag i ett mellanstadium, jag vet inte om jag ska skriva om mina dagar? eller om mina tankar? och om jag faktiskt ska öppna mig så mycket som jag gör ang. medeciner och "sjukdommar".
Just nu vet jag inte så mycket, men en sak vet jag.. Om du läser denna rad så betyder det att du tagit dig igenom detta lånnnga inlägg..
Nu ska jag försöka sova, i morgon kommer micke och söndag blir det tävling med gymnasterna.
Puss<3
Jag skulle vilja hör av mig till alla mina vänner men jag orkar sellan ses och då blir det inte av att jag lyfter luren. Jag tänker otroligt mycket på hur det va förr.. ibörjan när jag och micke fick kontakt och första träffarna.. Hur vi smög för våra föräldrar, gav varandra alltid massa kyssar innan jag åkte hem, lika så när vi träffades. Vi gav varandra lite saker då och då. pratade i telen varenda kväll, skicka miljarder sms om dagen.. Det va UNDERBART! Verkligen fina minnen <3..
Sen vart det massa knas, sen ännu mera knas, sen mer knas än någonsin.. Jag trodde de skulle ta slut. Men vi höll ihop, vi har vuxit med varandra, vi har lärt oss hur vi fungerar. Att även om vi är "vuxna" så är det super viktigt att prata med varandra och lösa sakerna, inte dra ut på bråk i flera dagar. Nu har vi kommit så långt att vi ska flytta ihop... Det ska bli helt sjukt kul, absolut, jag är verkligen helt överväldigad. Ska bli otroligt skönt med miljö om byte, komma ifrån Tyresö. Jag trivs här men man känner så sjukt mycket folk så jag behöver bara dra upp rullgardninen så har jag träffat på folk.
Samtidigt så är det skrämmande.. Det känns som att vi verkligen är vuxna, vad hände med tonåren? Vad hände med våra busigheter? alla lappar som jag skrivit och lämnat hos honom. Nu blir det lixom vårat hem, inget om att någon av oss ska åka hem eller så. Det känns verkligen konstigt. På ett sätt vill jag inte vara vuxen men samtidigt så börjar tonåren försvinna.. den va som den va. Eller snarare att den va som den ska vara.. Ja ni fattar, tjej bråk, bästa vänner, första fyllorna, sov med vänner 24... Även det är över.
Nu jobbar jag på att blicka frammåt men fortfarande så tittar jag då och då i backspegeln, lite för ofta. Det går frammåt sakta men säkert.. eller ja jag jobbar på att släppa det mästa från förr och aceptera det som händer det händer, det som har hänt har hänt. Men jag tänker ofta på om jag skulle vara där jag är idag om jag inte varit så otroligt osäker på mig själv, det kommer jag mer eller mindre att alltid vara. Hur jag än försöker så kommer jag alltid se mig själv som den knubbiga person som jag ser i spegeln, jag kommer näst in till alltid att gämföra mig med andra människor, alltid tycka att alla andra är bättre än mig. Det är fler saker, listan kan bli väldigt lång. Och det är saker som jag tror är näst in till OMÖJLIGA att bli av med, för på ett sätt är det min personlighet. Det är bland annat dom sakerna som gjort att jag är den jag är idag.
Vad du än fått för uppfattning av dett inlägg så är det så att jag känner mig verkligen i ett mellanstadium, lite mellan tonåring och vuxen, medans det är miljarder med saker till som spelar in i mitt mellanstadium. Jag mår inte helt bra än, har fått fler medeciner, det är mycket alvarligt med min D vitamin, allvarligare än vad dom trodde. Öakd dos på sömntabletterna. - Lite av det negetiva måste ju få vara med också - men även här är jag i ett mellanstadium, jag vet inte om jag ska skriva om mina dagar? eller om mina tankar? och om jag faktiskt ska öppna mig så mycket som jag gör ang. medeciner och "sjukdommar".
Just nu vet jag inte så mycket, men en sak vet jag.. Om du läser denna rad så betyder det att du tagit dig igenom detta lånnnga inlägg..
Nu ska jag försöka sova, i morgon kommer micke och söndag blir det tävling med gymnasterna.
Puss<3
Kommentarer
Trackback
