everythingsucks

Jag och pappa åt middag, min spec köttfärs sås med spagetti. Vi satt länge och pratade, om allt möjligt. Verkligen mysigt, det är inte ofta jag och pappa hinner prata i fred med varandra och det är dom stunderna jag tycker bäst om. Då är det ingen annan som sitter och gnäller eller kommenterar saker så det blir tjafs tillslut.. Nej nu va det bara jag och älskade far min. Då jag kommer tillbaka med det här med att flytta... Jag kommer inte kunna sitta en vardags kväll och lyssna på pappa som berättar om folk som bodde på våran gata, eller i kvarteren omkring när han va liten. Jag tycker sånt är så kul att höra, eller snarare mysigt. Men jag måste börja aceptera att jag är mer vuxen än ett bran. Jag känner mig inte som ettlitet barn, känner mig inte som en tonåring, känner mig inte vuxen.. Så vad är jag då? känner mig i nåot mellan ting.. Ett mellanstadium.

Jag undrar hur långtid det tar innan jag hittar mig själv och acepterar att jag är som jag är och så kommer det alltid att vara.. Varför har jag så svårt för det? Jag känner mig ALLTID underlägsen, att alla andra är bättre än mig. Som jag fick höra av min alraförsta "kontakt" person "Oj du har verkligen inget självförtroende överhuvudtaget va?" Då jag svarade att jag har aldrig haft något. Och efter som att jag inte va 18 så fick mina föräldrar veta det här. Men man kan inte förändra en människas personlighet, frågan är som sagt, när ska jag själv aceptera min personlighet och mitt utseende, Att jag är den jag är och så kommer det alltid att vara.

Min absolut bästa häst, han va som en hund, min andra halva när jag va liten. Moppe hette han :D
Min storasyster sitter på och jag står där bredvid <3
Nu kom jag in på helt andra saker än vad jag tänkt. Men efter som att pappa började prata om så mycket om när han va liten grabb så började jag själv att tänka.

Jag är så SJUKT TRÖTT att jag nu ska ta medeciner och borsta tänderna för att sedan krypa ner i sängen och gå upp 05:30 för att hinna tvätta håret innan jobbet.

Så puss och Godnatt!
<3