Helgen och tankar.
Får inte ihop helgen och har missat att skriva i min kalender.. Det är hemskt att inte minnas.. Jag vet att micke kom hit i torsdags och vi åt middag här. Fredags förmiddag bakade jag sconse och vi kollade på sommaren med göran. Och sen, vad gjorde jag sen? kanske bara va hemma??. Lördagen va jag på värmdö, kusinernas landställe. Söndag kom micke och hans mamma hit och hämtade mig. Vi handlade och sedan åkte vi till dom.
Jag lagade middagen, lassange. Vi hade en väldigt mysig dag! :) <3
Kvällen fick jag fruktansvärt ont i örat så sov max 1 timme så är verkligen super trött.. Men jag tog en dusch, bytte om och så, micke va i garaget och bytte däck på ena bilen. sen va vi bara en stund och väntade på att hans systers familj skulle komma och äta påsk mat. Om jag ska vara helt ärlig så kunde jag lika gärna ha åkt innan, kände mig nästan ivägen, eller som luft.. a jag vet inte.
Micke fråga när jag skulle åka hem, han ville uppenbarligen inte skjutsa mig och pappa kunde inte.. så kolla på datan när första bussen gick. Tog på mig jackan och skorna, micke kom ut i hallen. Han pratade med mig men jag va inne i mina takar så hörde inte. Han karamade om mig och pussa på mig, det känndes bra, underbart.. Jag ville inte lämna det där underbara. Men va tvungen att släppa taget. Jag vet inte varför... jag gick ut genom dörren då jag ALLTID vänder mig mot honom och kramar om hans hand lite extra och vi säge hejdå ytterligare 20 gånger.... Men inte idag...
Jag kännde mig så otroligt ensam, övergiven och bara lämnad så kunde inte titta mot honom. Efter att vi kramats så öppna jag dörren och han ställer sig i dörr hålet och säger att jag kan höra av mig när jag är hemma. "Mmm" svarar jag. Tårarna har redan börjat smyga sig på. Hela vägen till bussen kommer det tårar. Väl på bussen lyssnar jag på musik och tänker så sjukt mycket att jag inte minns själv vad jag tänkte på. Väl hemma så har jag bara gått runt och varit så otroligt rastlös och bara kännt mig helt ensam. Detta smög sig på mig redan i går kväll. Urs, jag hatar det. Jag vet att det är den delen som intalar mig allt (sjukdomen) men jag kämpar emot så otroligt mycket att jag blir så här konstig.
Men varför kom det tårar?
Jag älskar verkligen honom och det va han som sa det först till mig idag när jag skulle gå. Han älskar mig, så varför känner jag mig så ensam?. Jag vet inte. Jag kan inte säga mer än att jag verkligen längtar till Juli! och jag hoppas att det kommer få mig att må mycket bättre.
Mycket text, mycket tankar.
Fortfarande ont i örat :(
Puss <3
