everythingsucks

Sorry för att jag inte bloggar så där super mycket. Men just nu så är det mycket i huvudet som är svårt att få ut i ord. Efter samtalet idag så har jag funderat väldigt mycket. På ett sätt känns det skönt och jag kännde att det va lättare att andas för en stund. Men samtidigt tänker jag på dom där två timmarna som jag satt där...

Vad hände egentligen?
Hur kom jag på att säga allt detta?

På ett sätt så ångrar jag lite av det jag sa, men samtidigt så förstår hon nu hur jag faktiskt mår.
Det hon fick se och uppleva idag måste varit jobbigt för henne med (det såg jag på henne) men nu ska hon och jag kämmpa tillsammans. Det känns skönt att ha en hjäpande hand som man kan bolla med. (hon gör mer än så)

Hon frågade även om det va okej att hon frågar/pratar med sina kolegor + ringa en spec människa (vill inte gå in på vem eller så) för att själv få lite tips och råd. Självklart va det okej, det känns då som att hon verkligen tar mig på allvar. Hon ska självklart inte nämna namn eller så bara förklara hur en av hennes pasigenter (stavning?) mår och om dom har tips på stöd.  

Så efter det här samtalet så har jag fått en del att fundera på. Det känns nu som att lite mera possetiva tankar börjar besöka min hjärna/mina tankar, inte alls för ofta men dom kommer in och hälsar på en liten stund, och det känns faktiskt lite bra.

Efter som att de nu vart typ två inlägg om samtal 3 så kanske ni förstår att de är väldigt kämmpigt för mig att sitta hos en människa och berätta saker då gamla minnen och saker dyker upp, som man inte alls tänkt på tidigare. Det är väldigt jobbigt kan jag säga er.

(Bjuder på en kulig sajko bild som min vän Paula tagit)

Nu ska jag se en film eller göra ett försök att sova...

Puss Puss på er mina söta läsare<3