everythingsucks

Låååångt inlägg, Myyycket text!

Jag förstår inte hur du står ut med mig. När vi började att chatta med varandra va allt på skoj, allt va enkelt och kul. Vi gick sedan över till sms också, då allt började bli mer spännande och pirrigt. Jag minns till och med första gången jag fick höra din röst, de va som om jag vart alldeles varm inom bords och började rådna - hihi. 

Dagar, veckor, månader gick och gick. Jag vet att första mötet va den 20/8, har kvar buss-remsan men vet dock inte året kikat i dagböcker och det borde ha varit 05. Men sen tog det ett bra tag. De gick över ett år men vi höll kontakten 24/7 via chatt och sms +  telefon samtal <3

Men efter som att vi inte han ses så började jag ge upp (förlåt) så jag började bli... ja vad ska man säga, galen. Träffade lite andra men tänkte alltid på dig, det va dig jag va nyfiken på!

Jag vart tillsammans med en annan kille 2008, då jag inte hört något från dig på över 3 månader. Plötsligt börjar du ringa på nätterna och ibland efter middagar. Jag svarade inte.. Tillslut skickade du ett sms:
"Du ska veta att du kan alltid höra av dig till mig, nykter som full,
glad som ledsen, kommer alltid att finnas här för dig! min babe<3!"

Vet att sms:et va längre men de där minns jag än i dag. Jag började tänka mer och mer på dig, så vi började ses igen, men vi båda tyckte de va lite konstigt att ses som vänner typ. Men såg på film och busade i alla fall. Jag märkte mer och mer hur knäpp jag va som började gilla två killar. Men tillslut behövde jag välja.

Jag visste innerst inne vem jag hörde till, vem jag hade roligast med, vem jag alltid haft pirr i magen när vi ska ses (än i dag pirrar det hihi), vem jag trivdes bäst med! - Det västa jag vet är att såra folk, och här visste jag att hur jag än gör så sårar jag någon... Men jag valde dig Micke!

Du visade vägen för mig, och jag vet inte hur många gånger du försökt visa vilken väg jag ska gå för att komma rätt, varför lyssnar jag inte? Men jag är så tacksam över att de är du och jag än i dag!

Tog slut med den andra killen i slutet av augusti 2008 (sommar romans?typ). Tyvärr så misade jag din student pga allt knas! :(.  Vi började att ses ganska mycket helatiden och vi båda va så glada och busade heltiden. 13 Septemder 2008 vart vi officiellt tillsammans.

Tiden gick och vi hade det så bra och roligt. Sen började vi båda bli sega och trötta på vardagen, jag hade sjukt stressigt i skolan och du jobbet. Jag tappade suget för de mästa, vänner, skolan, familjen, maten osv. Det ledde till att jag började blöda näsblod heelatiden, kunde inte sova, stressa gämt och levde på skol lunchen som va en liten tallrik med fil (om äns det).

Jag insåg aldrig hur lite jag levde på. Jag hade så mycket med allt annat. Jag minns den dagen du sa "HUr mår du egentligen? morsan tycker du blivit väldigt smal, jag med dock" - Jag fnittrade bara till och sa att allt va bra, bara mycket i skolan. Jag började gå mindre o mindre i skolan, pluggade hemmifrån, dels trivdes jag inte så jätte bra i klassen, hade två toppen vänner. Men dom va precis som jag, man pallade inte åka till skolan. Då jag började va mycket själv och hur kul är det. Så jag va hemma.

(Jag började äta lite redan i första ring, i tredie ring sytes de väldigt väl)

Somamren 2009 väger jag så sjukt lite att jag blir kallat till ett sjukhus för ätstörningar och anorexia... Jag trodde inte de va sannt, jag kunde inte inse hur långt det gått med min mat. Hade så mycket annat i huvudet och så mycket stress. Mamma tar med mig till mötet som jag vart kallad till, den kvällen sov jag hos micke men mamma sa att hon plockar upp mig med bilen i t-centralen.

Väl framme så får vi gå in gnaska snabbt. Sitter och pratar om allt och min längd och vikt, hur det började osv.. DET KÄNNDES BARA HELT SJUKT! - Det va ju inge fel på mig..? den tanken kom upp hela tiden. Men insåg ganska snart att de är inte normalt att leva på lite fil och i vissa fall vart det för mycket för magen att det komm upp.. Jag ville bara gråta när jag insåg allt...

Micke du fanns hela tiden hos mig! - Jag har läst i dagboken om den sommaren innan jag vart kallad.. Då du sagt kommentarer "Är du redan mätt så gråter jag" - Varför minns jag inte sånna kommentarer från dig? - Lika så med kommentaren "Hur går det med ätandet?" - då jag bara sa att de är inte så enkelt och gick in och duschade för att jag tyckte de va lite elakt sagt... Varför va jag så elak?

Andra gången jag kom tillbaka till sjukhuset så hade dom haft ett möte om mig.. ja heelt sjukt. Jag ser framför mig hur det sitter typ 10-15 pers vid ett långbord och diskuterar personer... Då jag får vet att jag har ätstörningen UNS (Utan Närmare Specifikation). Jag minns min tanke som komm upp "Jaha där ser du ingetspecellt med dig" Jag tog det som att jag inte va sjuk.

De sa att jag kunde komma in på behandling om någon vecka, jag fick spader, ville bara försvinna.. EN VECKA?!?! Men träningarna, mina gymnaster, mina hundar, min vardag.. Skulle bara försvinna så där. - Jag tackade nej.. Då som sa att det kan dröja innan jag får en ny plats...

Det gjorde det, i november ringde dom och sa att jag kunde få börja i slutet av december/början av januari. Men då hade jag Thailand resan. Frågad micke vad han tyckte, "Bättre att du blir frisk" -  vet inte varför men jag började nästan att gråta, ville typ höra att hans resa skulle bli trist utan mig.. Nu i efter hand vet jag inte om jag gjorde rätte eller fel. Jag åkte till Thailand, super mysigt! Men efter som att jag inte åt så normalt så va jag ganska små grinig som jag känner nu förstörde hans resa :/.
Men hur kul skulle det vara att sitta på ett hem och vet att pojkvännen va i Thailand och sola och badad.. Nej urs, de skulle jag inte må bättre av!

Innan resan och efter resan va det fortfarande lite stelt mellan oss, antagligen så va jag jobbig pga sjukdommen. Jag vet ju inte hur det är att vara med en som är i en sådan sjukdom. Nu har vi börjat mysa och vara lite gladare igen, men känns som att jag förstört ganska mycket mellan oss - Men jag är så sjukt stolt över dig att du ALDRIG lämnade mig, så jobbig och sjuk som jag vart så fanns du endå kvar hos mig - Än i dag orkar du med mig och mina humör svängningar (Vet att jag inte är heelt frisk än).

Men vi har varandra, tack Micke för att du orkat med mig och gör det fortfarande. Betyder så mycket!<3

Jag hoppas på en fin framtid tillsammans med dig, nu har vi snart varit tillsammans i två år!<3

(Det här inlägget skulle handla om micke men kom in på mig och min sjukdom också, som sååå många inget vet något om, vet inte om jag vågar publicera deta för att de är så personligt)

Men ska någon dag beskriva mötena och så mer detaljerat, men orkar och vill inte det just nu.
Ska skriva ett nytt inlägg snart då de bara är en fin text till micke.

Urs, nu kom de så mycket tankar..Varför började jag skriva om det här.. Hoppas ni i alla fall gillar att läsa det.

Puss Puss<3