Tänker till. + Foto
Igår kväll när jag satte mig på tvärbanan, klockan va kring elva tiden. Så va jag till en början på bra humör, kändemig liksom nöjd med dagen. Men när jag närmade mig gullmarsplan och sedan hoppade på bussen så kom dom där tankarna om allt och inget. Plus att en kompis berättde en jätte hemsk och tragisk sak. Självklart så är jag glad över att hon vänder sig till mig. Men de va så chockande att jag viste inte hur jag skulle stötta henne. Jag viste inte vad jag skulle säga. Allt jag kom på att säga lät bara löjligt, tex "Det kommer bli bra sen" va fan är de för kommentar? Men jag sa att jag finns här och att hon kan berätta, jag lyssnar och försöker stötta.
Jag började även tänka en hel del på mig och Micke, (som ni ser i de tidigare inlägget). Vart har han och jag varandra igentligen, älskar han mig? varför säger han inte vissa saker till mig? varför pratar vi inte mer med varandra? som "normala" människor gör. Jag började tänka på hur vi hade det, vad vi har gått igenom. Men plötsligt så kom jag och tänka på engång när han kom till mig. Solen lyste snett ner på hans ansikte, vi stod i dörr öppningen, Jag fick en stor puss, och sedan gick vi till hans bil för han skulle hämta lite saker. Jag vet inte va det är med det minnet, men jag vart alldeles varm inombords och en liten tår rann ner från min kid. Då alltvände och ord/meningar började snurra i huvudet...
Jag vill inteförlora honom, jag vill inte lämna honom, det ska vara han och jag, jag älskar honom så djupt att ingen kan komma så långt ner i det havet.. För det finns ingen botten. Det är han och jag! Vi har ett litet annourlundare förhållande än andra, men det är det som gör det så speciellt. Det är min micke. Det är han och jag, och det är så det ska vara. Varför är jag alltid så nere, jag har honom! vad mer kan man begära?
Jag ångrar en hel del som jag sakt om honom till mina vänner (och en del jag skriver i bloggen). Ingen vet hur underbart gullig och rolig han kan vara. Han är en sån otroligt fin människa som har jääävligt svårt att visa sina kännslor, men för det ska inte jag gå runnt och snacka en massa "skit" om honom. Vad är det för stil?
Han kan inte hjälpa att han blivit/är så otroligt bortskkämd och bekväm. Jag vet sanningen bakom varför han är det och om det varit en egens son så hade säkert vi alla gjort samma sak, man glömmer den där gränsen tillslut och bara fortsätter.
Men en sak är säkert, vad jag än säger, vad jag än skriver, vad jag än tänker så älskar jag honom mer än allt annat. Vi har det bara lite jobbigt till och från, men de är för att vi är så otroligt olika, växt upp så sjukt olika, men vi har varit med om liknande saker som gör att vi förstår varandra mer än andra, våra humör är liknande för att båda har humör som går i vågor. - Jag önskar bara att jag kunde spola tillbaka tiden till 2007, och leva som han och jag gjorde då. Men det som händer, händer. Det som hänt, det har hänt. Det kan man inte råför i efterhand och de går inte att ändra på. - Man måste bara lära sig att leva med det.
Bilderna har jag tagit idag, redegerat om dom lite.
Vad tycks? :)
Puss Puss<3
Jag började även tänka en hel del på mig och Micke, (som ni ser i de tidigare inlägget). Vart har han och jag varandra igentligen, älskar han mig? varför säger han inte vissa saker till mig? varför pratar vi inte mer med varandra? som "normala" människor gör. Jag började tänka på hur vi hade det, vad vi har gått igenom. Men plötsligt så kom jag och tänka på engång när han kom till mig. Solen lyste snett ner på hans ansikte, vi stod i dörr öppningen, Jag fick en stor puss, och sedan gick vi till hans bil för han skulle hämta lite saker. Jag vet inte va det är med det minnet, men jag vart alldeles varm inombords och en liten tår rann ner från min kid. Då alltvände och ord/meningar började snurra i huvudet...
Jag vill inteförlora honom, jag vill inte lämna honom, det ska vara han och jag, jag älskar honom så djupt att ingen kan komma så långt ner i det havet.. För det finns ingen botten. Det är han och jag! Vi har ett litet annourlundare förhållande än andra, men det är det som gör det så speciellt. Det är min micke. Det är han och jag, och det är så det ska vara. Varför är jag alltid så nere, jag har honom! vad mer kan man begära?
Jag ångrar en hel del som jag sakt om honom till mina vänner (och en del jag skriver i bloggen). Ingen vet hur underbart gullig och rolig han kan vara. Han är en sån otroligt fin människa som har jääävligt svårt att visa sina kännslor, men för det ska inte jag gå runnt och snacka en massa "skit" om honom. Vad är det för stil?
Han kan inte hjälpa att han blivit/är så otroligt bortskkämd och bekväm. Jag vet sanningen bakom varför han är det och om det varit en egens son så hade säkert vi alla gjort samma sak, man glömmer den där gränsen tillslut och bara fortsätter.
Men en sak är säkert, vad jag än säger, vad jag än skriver, vad jag än tänker så älskar jag honom mer än allt annat. Vi har det bara lite jobbigt till och från, men de är för att vi är så otroligt olika, växt upp så sjukt olika, men vi har varit med om liknande saker som gör att vi förstår varandra mer än andra, våra humör är liknande för att båda har humör som går i vågor. - Jag önskar bara att jag kunde spola tillbaka tiden till 2007, och leva som han och jag gjorde då. Men det som händer, händer. Det som hänt, det har hänt. Det kan man inte råför i efterhand och de går inte att ändra på. - Man måste bara lära sig att leva med det.
Bilderna har jag tagit idag, redegerat om dom lite.
Vad tycks? :)
Puss Puss<3
Kommentarer
Postat av: Fia
Awe skruttan då!
Han är helt jävla underbar det vet vi nog alla egentligen ;) Och inte snackar du skit, men ibland behöver man ventilera kankse för att veta vad man ska göra eller ev säga till honom om ngt är knas eller så. Så är det för alla, tro mig ;)! höhö.
Pussis <3
Postat av: Lissie
Fina bilder. Särskilt den sista :)
Och tror du har rätt, vissa saker får man bara lära sig att leva med. Det som har hänt har hänt. Fast det är så sjukt svårt att tänka så. Men försök se det positiva, det du har. Kram!
Trackback
