Busskortet kostade 19 kronor...
Nu är jag hemma igen. Det gick jätte fort på polisstationen. Farfar kom och hämtade mig. Jag älskar verkligen min farfar!<3 När vi satt i bilen börjada han prata om jag hade något jobb eller hur det går. Då jag svarade att jag inte har något men att jag sitter och söker.
Han drog plötsligt tillbaka tiden tills efter kriget. Då han sa "Jag tjänade 75 kronor i månaden. Buss kortet kostade 19 kronor och sen när jag va inne i stan så kostade den resan yttreligare 30 öre, 30 öre hela vägen fram och sen 30 öre tillbaka" Så jag hade ca 55 kronor att köpa mat och kläder för, men det räkte."
"om man inte trivdes på jobbet på torsdagen, bytte man på fredagen. Det fanns jobb över allt. Bostäder började byggas upp, samhällen, affärer och massa dådanna saker"
"Sverige tog in finnar, italenare och andra utlänningar. Dom utlänningarna kom hit för att få jobb och sedan kunna få ett bra liv.. Dom som kommer in idag söker bidrag och sen lever på det, vissa springer runnt och bråkar, mördar och rånar.. Kraven borde va dom samma som förr.
Jag bara satt och försökte minnas allt han sa, hellst skulle jag viljat anteckna för att jag tycker det är så kul att veta vad han varit med om och hur han och farmor levde.
"Sen när far din kom, då kostade hyran för lägenheten 400 kronor men då tjänade jag och farmor ca 4-500 kronor var så det klarade vi oss på."
"Det va tider det" Han tog en paus och tittade ut genom sido-fönstret.
"Du, Du däremot kunde ha haft det mycket bättre.. Hästar och skit som kostar en massa jäkla pengar. Det är ju svin dyrt! Vi reste; jag, din farmor, faster och pappa. Bilade till Spanien och så. Men det har ni aldrig kunnat göra. Det hade ni kunnat om inte hästarna va så dyra... Jag menar dom kostar i hyran, mat och sjukvård och sen får man ju inget tillbaka av dom. Du förstår vad jag pratar om?, nu vart jag lite arg men inte på dig. Jag har inget med det här och göra.. Och inget kan jag göra heller."
Jag visste inte vad jag skulle svara.. Hört liknande saker så sjukt många gånger och jag har aldrig velat ha hästarna. Den ända hästen jag ville ha va en som stod hos mormor. Men ingen annan. Jag hade ett häst intresse tills jag va kanske 9-10 år. Men där tog det stopp. Jag hämtar andan och säger...
"Jag kan inget göra. Och har aldrig kunnat göra något åt saken. Det är deras intresse"
Jag vill aldrig ta upp samtalet med mamma för hon blir alltid så sur och besviken för att hon tar allt fel. Men jag upptäckte väldigt tidigt (8 år kanske) att hästarna kostade mycket. Så fort jag sa "Den där vill jag ha" Eller "Den tröjan vill jag ha" Så va ofta svaren att det va för dyrt och att dom måste betala räkningar. Jag klandrar aldrig pappa.. Min pappa är alldeles för snäll (de har jag ärft väldigt mycket har jag fått höra av nära och kära) han säger aldrig nej eller sätter aldrig stopp. Jag vill inte veta hur dåligt han mått ibland över att saker ska betalas. Jag märkte det engång när jag va mindre, då jag köppte en nalle till pappa och sa att nallen alltid tröstar.
Okej nu börjar det här bli väldigt personligt...
Framme vid polisen stiger vi ur bilen och går in på station. Jag tar en nummer lapp och vi sätter oss på en bänk. Några utländska barn står och leker vid ett bord snett framför oss. Föräldrarna sitter på en bänk och bryr sig inte om att barnen börjar skrika lite och bråka. När bådde jag och farfar stirrar på barnen och andra också börjar göra det, reser sig mamman och lyfter upp den minsta och går och sätter sig igen.
Framför mig och farfar springer en liten pojke om kring. Precis lärt sig gå. Han stannar framför farfar och vinkar och ler. Sen tittar han på mig och vinkar igen. Jag och farfar små skrattar och barnets pappa följer med barnet runt och ler mot oss.
Sen va det min tur. Jag lämnade fram legetimation och mitt gamla pass. Sen kommer frågan..
"Hur lång är du?" Jaga har absolut ingen aning..
så jag svarar "Jaa du, någonstans mellan 174-175"
Han ställer in kameran och det för att kunna listaut min längd.
"Har du cklackar?" Jag va tvungen att titta ner på golvet för att komma på att jag hade det! haha!
"Jaa, ca 1 cm max"
Sen fick jag lämmna finger avtryck och då la man bara fingrarna på datan x).
Efter att bilderna va tagna och jag fick se hela passet på datan för att dubbel kolla allt.. För engång skull... FÖRSTA GÅNGEN som bilden ser okej ut och jag själv tycker att den liknar mig!
Då han säger "Är du nöjd med bilden?" han låter tveksam.
"Jaa, bäst hit-tills!" Säger jag nöjt och hör hur han pustar ut litegran. Han trodde säkert att jag va en sån som klagar 1000 gånger. Men icke denna gång! ;)
Nästa stopp vart Nacka forum. Jag skulle lämna in mina nycklar :(. Jag hälsade på en kolega som plockade upp kläder. Sen gick jag in på kontoret där den nya chefen va. Hon va väldigt stressad.. Frågade saker men lyssnade inte på vad jag sa (känndes det som). Så rev hon papper på att jag jobbar där och sen gick jag.
Jag mötte farfar en bit bort och han bjöd på fika :) <3
Efter det skulle han till tyresöhälsan och boka en tid och efter det släppte han av mig.
Jag tackade så mycket och gick in till hundarna.
Nu har jag diskat, plockat i och ur en maskin och damsugit. Hemma fru nummer ett!
Ikväll blir det träning och planera mat och så tills fredag :).
JAG ÄLSKAR VERKLIGEN MIN FARFAR!<3
Puss Puss<3
Han drog plötsligt tillbaka tiden tills efter kriget. Då han sa "Jag tjänade 75 kronor i månaden. Buss kortet kostade 19 kronor och sen när jag va inne i stan så kostade den resan yttreligare 30 öre, 30 öre hela vägen fram och sen 30 öre tillbaka" Så jag hade ca 55 kronor att köpa mat och kläder för, men det räkte."
"om man inte trivdes på jobbet på torsdagen, bytte man på fredagen. Det fanns jobb över allt. Bostäder började byggas upp, samhällen, affärer och massa dådanna saker"
"Sverige tog in finnar, italenare och andra utlänningar. Dom utlänningarna kom hit för att få jobb och sedan kunna få ett bra liv.. Dom som kommer in idag söker bidrag och sen lever på det, vissa springer runnt och bråkar, mördar och rånar.. Kraven borde va dom samma som förr.
Jag bara satt och försökte minnas allt han sa, hellst skulle jag viljat anteckna för att jag tycker det är så kul att veta vad han varit med om och hur han och farmor levde.
"Sen när far din kom, då kostade hyran för lägenheten 400 kronor men då tjänade jag och farmor ca 4-500 kronor var så det klarade vi oss på."
"Det va tider det" Han tog en paus och tittade ut genom sido-fönstret.
"Du, Du däremot kunde ha haft det mycket bättre.. Hästar och skit som kostar en massa jäkla pengar. Det är ju svin dyrt! Vi reste; jag, din farmor, faster och pappa. Bilade till Spanien och så. Men det har ni aldrig kunnat göra. Det hade ni kunnat om inte hästarna va så dyra... Jag menar dom kostar i hyran, mat och sjukvård och sen får man ju inget tillbaka av dom. Du förstår vad jag pratar om?, nu vart jag lite arg men inte på dig. Jag har inget med det här och göra.. Och inget kan jag göra heller."
Jag visste inte vad jag skulle svara.. Hört liknande saker så sjukt många gånger och jag har aldrig velat ha hästarna. Den ända hästen jag ville ha va en som stod hos mormor. Men ingen annan. Jag hade ett häst intresse tills jag va kanske 9-10 år. Men där tog det stopp. Jag hämtar andan och säger...
"Jag kan inget göra. Och har aldrig kunnat göra något åt saken. Det är deras intresse"
Jag vill aldrig ta upp samtalet med mamma för hon blir alltid så sur och besviken för att hon tar allt fel. Men jag upptäckte väldigt tidigt (8 år kanske) att hästarna kostade mycket. Så fort jag sa "Den där vill jag ha" Eller "Den tröjan vill jag ha" Så va ofta svaren att det va för dyrt och att dom måste betala räkningar. Jag klandrar aldrig pappa.. Min pappa är alldeles för snäll (de har jag ärft väldigt mycket har jag fått höra av nära och kära) han säger aldrig nej eller sätter aldrig stopp. Jag vill inte veta hur dåligt han mått ibland över att saker ska betalas. Jag märkte det engång när jag va mindre, då jag köppte en nalle till pappa och sa att nallen alltid tröstar.
Okej nu börjar det här bli väldigt personligt...
Framme vid polisen stiger vi ur bilen och går in på station. Jag tar en nummer lapp och vi sätter oss på en bänk. Några utländska barn står och leker vid ett bord snett framför oss. Föräldrarna sitter på en bänk och bryr sig inte om att barnen börjar skrika lite och bråka. När bådde jag och farfar stirrar på barnen och andra också börjar göra det, reser sig mamman och lyfter upp den minsta och går och sätter sig igen.
Framför mig och farfar springer en liten pojke om kring. Precis lärt sig gå. Han stannar framför farfar och vinkar och ler. Sen tittar han på mig och vinkar igen. Jag och farfar små skrattar och barnets pappa följer med barnet runt och ler mot oss.
Sen va det min tur. Jag lämnade fram legetimation och mitt gamla pass. Sen kommer frågan..
"Hur lång är du?" Jaga har absolut ingen aning..
så jag svarar "Jaa du, någonstans mellan 174-175"
Han ställer in kameran och det för att kunna listaut min längd.
"Har du cklackar?" Jag va tvungen att titta ner på golvet för att komma på att jag hade det! haha!
"Jaa, ca 1 cm max"
Sen fick jag lämmna finger avtryck och då la man bara fingrarna på datan x).
Efter att bilderna va tagna och jag fick se hela passet på datan för att dubbel kolla allt.. För engång skull... FÖRSTA GÅNGEN som bilden ser okej ut och jag själv tycker att den liknar mig!
Då han säger "Är du nöjd med bilden?" han låter tveksam.
"Jaa, bäst hit-tills!" Säger jag nöjt och hör hur han pustar ut litegran. Han trodde säkert att jag va en sån som klagar 1000 gånger. Men icke denna gång! ;)
Nästa stopp vart Nacka forum. Jag skulle lämna in mina nycklar :(. Jag hälsade på en kolega som plockade upp kläder. Sen gick jag in på kontoret där den nya chefen va. Hon va väldigt stressad.. Frågade saker men lyssnade inte på vad jag sa (känndes det som). Så rev hon papper på att jag jobbar där och sen gick jag.
Jag mötte farfar en bit bort och han bjöd på fika :) <3
Efter det skulle han till tyresöhälsan och boka en tid och efter det släppte han av mig.
Jag tackade så mycket och gick in till hundarna.
Nu har jag diskat, plockat i och ur en maskin och damsugit. Hemma fru nummer ett!
Ikväll blir det träning och planera mat och så tills fredag :).
JAG ÄLSKAR VERKLIGEN MIN FARFAR!<3
Puss Puss<3
Kommentarer
Trackback
