everythingsucks

Det går inte, spelar ingen roll vad jag gör eller hur jag börjar tänka. Jag åker ändå ner i samma bana, går den gamla vanliga vägen, den som känns så trygg. Det är så otroligt svårt att acceptera sig själv, tänk att varige dag kämpa med dig själv, du försöker intala dig själv att du ser okej ut men dina egna ögon ser något helt annat. Det är så otroligt svårt att ingen kan förstå vad mina tankar säger och vad mina ögon ser. Men min närmsta vänner, tror dom två vet vilka dom är, ni vet hur mycket jag kämpar och jag vill bara tacka för att jag kan ringa er oavsett klockan ovavsett om jag stor gråter eller är helt tyst så finns ni. 

 

Jag förstår inte själv hur ett liv kan vara så här. Tyvärr är hela mitt liv uppbygt på ett sätt som gör att jag trycker ner mig själv. Micke brukar säga till mig att jag ska sluta säg att jag är så dålig på allting, att jag inte kan något.. Han frågade om jag inte in ser att jag inte är dålig på allt, om jag inte kan se att jag är bra på vissa saker... Men nej det kan jag inte, så fort jag tycker att jag kanske gjort något bra så vet jag att det finns många andra som är ännu bättre och så bra kan inte jag bli, nej gud det är jag alldeles för dålig för. 

 

En psykolog tyckte jag skulle skriva en bok om mina takar, hur min hjärna arbetar och hur den reagerar när folk säger olika saker till mig, hon själv ville hjälpa mig med den.. Men jag sa nej och frågade varför just jag.. Då hon berättade att min hjärna, mina tankar är på ett väldigt specelt plan. Att hon inte träffat någon som är på det här sättet. Men jag kände bara att de betyder att jag är helt kokobengo så det gjorde mer ont än att tänka att det skulle vara kul.. Sån är jag, min hjärna vänder allt till det negativa. Och du som inte förstår kan omöjligt vara min vän.

 

Jag har komit till ett stadie där jag inte orkar kämpa emot längre, varför ska jag kämpa med att ändra på mig själv när ingen annan gör det?  Vad hände med meningen "Du duger som du är".. Och jag är så här, dålig självbild, dålgt självförtroende, vänder på saker och ting, anyliserar allt. Till en viss del skulle det vara skönt om allt det bara försvann men samtidigt, vem skulle jag vara då?? Inte mig själv.

 

När man läser en dagbok från man var 6-7 år och det står redan där hur man tyckte alla andra var sötare än sig själv så får man en mer inblick på att hela livet byggdes upp så här från grunden...

Så läs inte om ni "stör" er på hur jag är. 

 

Jag kan acceptera negativa kommentarer men skriv gärna ditt namn, stå för det du säger! 

Hoppas ni har en fin dag!