Personligt inlägg.
Onsdagen den 5 Maj var jag kallad till en psykiatrisk mottagning. Jag skulle träffa en psykolog och en annan psyk-läkare. Mamma körde mig dit, jätte närvös och skakis i kroppen gick vi in till receptionen.
Jag betalade och fick min stämpel i frikortet. Sedan fick jag även massa papper. Det va 4 olika papper om hur jag mått och hur jag andvänder alkohol (ett papper). Frågorna va jätte knäppa, så tur va så va mamma med så jag kunde fråga henne typ var och varannan fråga om vad dom menade, vissa fatta inte äns hon!
Jag lägger plötsligt märke till att det bara är jag som är ung, dom andra som satt där va 30-50 +..
En tjej som satt nära mamma va lite yngre, motmin ålder.När jag är inne på sista pappret kommer en tjej ut och roppar upp mitt namn. Hon kommer fram och hälsar.
Hon verkade gladoch trevlig, väldigt ung. När jag är klar med papprer
na får jag gå med henne till ett rum, mamma fick vänta i vänt-rummet. När jag kommer in i det rummet där vi ska ha samtalet så sitter en äldre tjej där inne. Hon hälsar. Hon verkar stel och små sur. Och hon bryter på något språk, polska eller ryska. Hon ser lagom sur och nästan elak ut, jag fick obehagliga vibbar i kroppen. Hon börjar ställa lite frågor och jag får säga "va" hela tiden bara för att jag inte fatta vad hon sa! - Jätte irriterande.
Jag berättar om de senaste året och lite från jag va mindre. Jag tyckte samtalet va jätte obehagligt och jobbigt! Men tog i genom mig det. Tillslut säger "ryskan": "Ja, det är absolut inte normalt att va i 20 års åldern och inte ha jobb eller något jobb-liknande överhuvud taget" - Nä men ge mig ett jobb då jävla kärring! (va min tanke)
Jag vart väldigt irriterad men bet i hop. Men jag tänkte endå "Har inte kärringen lyssnat?!.. Jag sa ju att jag sommar jobbat och sen jobbat lite till och från innan december".
Det verkade hon ha glömmt.
Samtalet fortsäter och hon börjar ställa frågor om min familj,vänner och pojkvänn.
Hon verkade vilja smutskasta min familj, hon fråga vad dom säger om att jag inte har något jobb. Men dom ser att jag söker jobb. Men det verkade inte hon tro på. Jag tappade helt förtroendet över henne och började stänga in mig mer och mer. Psykologen såg nog det på mig och "försvarade" mig lite grann, när hon väl fick öppna munnen för kärringen!!
När det gått ett bra tag börjar ryska kärringen avrunda lite smått och gör en "slutsast" av det hela. Hon säger "Ja det vi kan hjälpa dig med är att skriva ut medeciner mot deprissition, vill du det?" - Jag tappade andan..
Vad sa hon? är hon helt dum i huvudet??!! Har hon inte läst remissen?.. Jag svarade i chock "Kan jag få tänka på saken?" Då psykologen la till "Ja du och din mamma kan fundera och diskutera saken och komma överäns om vad ni tror är bäst" - Tack, Tack någon som är vettig!
Ryskan håller med om det och sen tackar hon för sig. Jag och Psykologen får egen tid, jätte skönt. Jag kan då öppna mig lite mer och hon bestämmer att vi ska ses igen. Hon nämner också det där med medecin mot deprisiton att det ska man bara tacka ja till om man är jätte, jätte, jätte deprimerad - så som att man vill dö och inte ser någonting annat. Jag höll med och sa att jag är ingen sån människa som gärna äter medeciner.
Hon talar om att vi ska gå tillbaka i tiden och diskutera det frammåt, så man oftast gör innan man beslutar medecinering. Vettig och klok människa! Vi pratar på och sedan bokar vi in en ny tid. Jag fick ett häfte med frågor om när jag va liten som jag ska fylla i, mamma fick också ett häfte att fylla i. Mammas häfte handlar om barnets utväckling, fram tills 7års ålder. Jag tackar henne så mycket för att jag fick komma.
Hon säger att det är inget att tacka för, utan hon tycker jag är stark som vågade komma.
När jag går ut där ifrån och in till mamma kännde jag mig så svag i benen och ur pummpad.
Hela kroppen kändes tung och jobbig. Men lyckades andas ut och öppna dörren till väntrummet.
Jag hade tänkt åka till Micke direkt efter samtalet, men åkte med mamma hem.
Duscha och tog det lungt ett tag och sen åkte jag till honom.
Jag ringde Angelica på vägen för att få ur mig lite av det här.
(Båda bilderna är tagna från google)
Nu kanske många fick en chock, men jag har inte velat tala om det här och hade inte tänkt blogga om det men kännde för att skriva ner det här. Ni får mer än gärna ställa frågor i kommentar-fältet, vill inte ha sms eller samtal angående detta.
Puss Puss<3
Jag betalade och fick min stämpel i frikortet. Sedan fick jag även massa papper. Det va 4 olika papper om hur jag mått och hur jag andvänder alkohol (ett papper). Frågorna va jätte knäppa, så tur va så va mamma med så jag kunde fråga henne typ var och varannan fråga om vad dom menade, vissa fatta inte äns hon!
Jag lägger plötsligt märke till att det bara är jag som är ung, dom andra som satt där va 30-50 +..
En tjej som satt nära mamma va lite yngre, motmin ålder.När jag är inne på sista pappret kommer en tjej ut och roppar upp mitt namn. Hon kommer fram och hälsar.
Hon verkade gladoch trevlig, väldigt ung. När jag är klar med papprer
na får jag gå med henne till ett rum, mamma fick vänta i vänt-rummet. När jag kommer in i det rummet där vi ska ha samtalet så sitter en äldre tjej där inne. Hon hälsar. Hon verkar stel och små sur. Och hon bryter på något språk, polska eller ryska. Hon ser lagom sur och nästan elak ut, jag fick obehagliga vibbar i kroppen. Hon börjar ställa lite frågor och jag får säga "va" hela tiden bara för att jag inte fatta vad hon sa! - Jätte irriterande. Jag berättar om de senaste året och lite från jag va mindre. Jag tyckte samtalet va jätte obehagligt och jobbigt! Men tog i genom mig det. Tillslut säger "ryskan": "Ja, det är absolut inte normalt att va i 20 års åldern och inte ha jobb eller något jobb-liknande överhuvud taget" - Nä men ge mig ett jobb då jävla kärring! (va min tanke)
Jag vart väldigt irriterad men bet i hop. Men jag tänkte endå "Har inte kärringen lyssnat?!.. Jag sa ju att jag sommar jobbat och sen jobbat lite till och från innan december".
Det verkade hon ha glömmt.
Samtalet fortsäter och hon börjar ställa frågor om min familj,vänner och pojkvänn.
Hon verkade vilja smutskasta min familj, hon fråga vad dom säger om att jag inte har något jobb. Men dom ser att jag söker jobb. Men det verkade inte hon tro på. Jag tappade helt förtroendet över henne och började stänga in mig mer och mer. Psykologen såg nog det på mig och "försvarade" mig lite grann, när hon väl fick öppna munnen för kärringen!!
När det gått ett bra tag börjar ryska kärringen avrunda lite smått och gör en "slutsast" av det hela. Hon säger "Ja det vi kan hjälpa dig med är att skriva ut medeciner mot deprissition, vill du det?" - Jag tappade andan..
Vad sa hon? är hon helt dum i huvudet??!! Har hon inte läst remissen?.. Jag svarade i chock "Kan jag få tänka på saken?" Då psykologen la till "Ja du och din mamma kan fundera och diskutera saken och komma överäns om vad ni tror är bäst" - Tack, Tack någon som är vettig!
Ryskan håller med om det och sen tackar hon för sig. Jag och Psykologen får egen tid, jätte skönt. Jag kan då öppna mig lite mer och hon bestämmer att vi ska ses igen. Hon nämner också det där med medecin mot deprisiton att det ska man bara tacka ja till om man är jätte, jätte, jätte deprimerad - så som att man vill dö och inte ser någonting annat. Jag höll med och sa att jag är ingen sån människa som gärna äter medeciner.
Hon talar om att vi ska gå tillbaka i tiden och diskutera det frammåt, så man oftast gör innan man beslutar medecinering. Vettig och klok människa! Vi pratar på och sedan bokar vi in en ny tid. Jag fick ett häfte med frågor om när jag va liten som jag ska fylla i, mamma fick också ett häfte att fylla i. Mammas häfte handlar om barnets utväckling, fram tills 7års ålder. Jag tackar henne så mycket för att jag fick komma.
Hon säger att det är inget att tacka för, utan hon tycker jag är stark som vågade komma.
När jag går ut där ifrån och in till mamma kännde jag mig så svag i benen och ur pummpad.
Hela kroppen kändes tung och jobbig. Men lyckades andas ut och öppna dörren till väntrummet.
Jag hade tänkt åka till Micke direkt efter samtalet, men åkte med mamma hem.
Duscha och tog det lungt ett tag och sen åkte jag till honom.
Jag ringde Angelica på vägen för att få ur mig lite av det här.
(Båda bilderna är tagna från google)
Nu kanske många fick en chock, men jag har inte velat tala om det här och hade inte tänkt blogga om det men kännde för att skriva ner det här. Ni får mer än gärna ställa frågor i kommentar-fältet, vill inte ha sms eller samtal angående detta.
Puss Puss<3
Kommentarer
Postat av: veronika
Usch, vilken otrevlig psykiatriker, hon borde byta jobb! Bra att du gillade den andre bättre och det är han du ska prata med nästa gång. Hoppas det blir ett bättre samtal då!
Postat av: fannie!
Fy bubblan vilken hemsk tant, jag var med om nåt liknande när jag skulle bli inlagd, då pratade jag med nån som också bröt på ryska eller polska eller vad det nu var, jag sa "va" hela tiden, hörde ju aldrig vad kärringen sa!! :o irriterande som fan.
Trackback
