everythingsucks

Jag gick in och satte mig på den röda pallen i "vännt" trummet. De flesta sitter i den röda hörn soffan men jag har sen första gången suttigt på samma pall. Kanske är jag lite blyg för att bara ta plats och sätta mig bredvid dom andra... Ingen aning, men höga pallen vid ett litet runt bord är "min" plats.

Jag satte mig på pallen och väntade på att hon skulle komma... Jag tänkte ge henne ett kall namn här i bloggen, känns så opersonligt att säga psykologen helatiden. Så jag kallar henne för Elli.

Elli öppnade dörren till rummet, lämnade lite saker och kom till dörr hålet och vi fick ögonkontakt, jag gick in.
För typ första gången så va jag glad när jag kom, inte så där fundersam och orolig. Jag var mer pirrig denna gång.
Jag berättade att Micke hörtavsig kvällen innan och att samma kväll så pratade jag med flera vänner, gamla som nya. Dom alla sa så fina saker om mig på alla sätt och vis, om min personlighet, hur dom tycker jag är, hur jag ser ut osv. Det värmde jätte mycket att höra, jag önskar bara att jag kunde se mig själv som dom gör och ta åt mig lite mer.

Hon vart glad av det jag hade att medela, men hon vet ju hur insidan mår på riktigt. Vi har kommit framtill att redan börja när jag gick på dagis (kyrkansbarntimmar) då jag byggde upp en vägg, jag kunde inte vara jag. Då skulle jag bli mobba och utsatt som min storasyster, det ville jag verkligen inte. Så jag byggde upp en "falsk" fasad. Den som visade att jag inte tar någon skit, men egntligen kom jag hem,måånga gånger, gråtandes. 

Det som är skrämmande nu, är att jag aldrig tog fram mitt "jag", utan jag har jobbat så länge med att dölja hur jag känner och tänker, för det va ju fel att vara så... Under hela min skoltid så började jag dölja mina kännslor mer och mer för att de hände mer och mer saker, jag kunde ju inte ställa mig och gråta inför hela klassen då skulle jag ju vara en tönt och alla skulle skratta... 

Det jag själv glömmer, som Elli sa: "Men du glömmer att du har en personlighet, du är en person. Men att du inte riktigt vågat vara dig själv. Men för det så är man någon."  Hon sa även att jag har fina vänner som stöttar och finns där, jag har en familj, en stor släkt osv, jag har många runtomkring mig som verkligen bryr sig. 
Så varför i all värden känner jag som jag gör?. Det är de som är de stora mysteriumet.

Men hon tycker inte alls att det är konstigt att jag mår som jag gör, men vad är det som är de "stora" som ligger bakom? Vi har steg för steg kommit på "små saker". Men som jag nämt tidigare så jobbar vi med en remiss...
Jag fick nu läsa den, hon fråga om hon skulle läsa den högt eller om jag ville läsa den tyst. Jag bad henne läsa den högt och att jag sen läser den engång tyst förmig själv.

När hon läste den, jag fick så mycket kännslor inom mig, jag fick en tår i ögat men drog tillbaka den, ville inte gråta. Men de va så fint skrivet och hon har verkligen lyckas få ner hur jag känner, hur jag är. OTROLIGT!
Hon har fått höra saker från mig som ingen någonsin fått höra och som jag inte vågar säga till andra...
Mycket kan jag berätta men inte riktigt allt, då de är skönt att man kan vända sig till en helt utom-stående.

Idag (tisdag) ska hon skicka in den, precis som jag sa till henne så känns det jätte läskigt och konstigt men samtidigt så vill jag inte må så här. Jag vill inte ha det som jag har det. Jag vill våga mer än vad jag gör. Det är så svårt att skriva om det här i bloggen, så de blir lite snurrigt och konstiga formuleringar och meningar.

Jag lever just nu med att hata mig själv, jag gillar inget som har med mig själv att göra. Jag ser mig själv som en töntig idiot som inte ärvärd att bli omtyckt. Jag stör mig på allt jag gör/säger, när jag kommer hem eller är i min ensamhet så tänker "varför gjorde jag så, varför sa jag så, varför sa jag inte det" osv. Jag stör  mig också på min klädstil och värst av allt är min längd! - Jag skulle kunna skriva en hel bok om vad jag hatar med mig själv... Man kan säga att jag lever i ånger.  

Det va jobbigt när vi skulle boka en ny tid.. Fanns ingen förän om två veckor :S - Det kändes verkligen tungt och jobbigt, för jag känner att jag verkligen behöver henne. Men mycket röda dagar + att hon skulle ha lite sem. Men hon tyckte att jag skulle se de som ett uppehåll. Hur jag mår och tänker och gör utan hennes råd.


Puss Puss<3