everythingsucks

Om ni minns så fick jag en läxa av min psykolog, då det handlade om att jag ska tänka mer ego. Säga vad jag tycker, känner och vad jag vill. Skita i vad andra vill, jag ska lyssna till mig själv.
Det är omöjligt för mig...

Men i går efter träningen åkte jag heela vägen hem till micke, Jag va trött och seg pga dryga och jobbiga gymnaster. Sara sa att hon kunde skjutsa mig till gullmars.. Vi hamnade i stan!!  - höhö lite kul.

Men väl framme så hade jag hoppats på att få ett mess om att han möter mig.. HAHA varför skulle han möta mig?.. När jag kommer in så ligger han ner bäddad i sängen redan.. - Jag ville hem, varför åkte jag dit??

Kvällen/natten vart inte bättre. Han somnade bara så där, jag väntade på en kram, puss eller klapp på kinden eller någon närhet från honom.. Men inte då.. Där  ligger jag och känner mig så sjukt värdelös! - inte äns pojkvännen är glad att se mig.

Morgonen så försöker jag mysa lite med han.. Tillslut ligger jag in mot väggen och han mot mitt håll.. Jag tar tag i hans hand och drar den över mig. Pussar på hans hand och håller i den. Efter en stund vrider vi på oss.. Då han ligger rak lång och jag bredvid. Pussar lite på han och plötsligt säger han att han ska upp på toa.. Jag har fortfarande inte fått hans närhet, varken puss kram eller något liknande. - Kännde mig jäävligt dum!

Han kommer in och tar på sig en tjock tröja och ett par mjukis byxor. Han lutar sig över mig och pussar mig i nacken (hejdå pussen som han alltid ger). Sen låg jag där och kunde inte somna om. Jag verd o vände på mig, men på nått sätt så lyckades jag slockna till vid åtta tiden och vaknade strax över tio. Låg och segade lite till,-vad skulle jag upp och göra?

Jag går upp, kollar lite tv, data och sen tar jag mig en varm dusch. Sen kommer de där tänkandet om varför pratar inte han och jag med varandra?, Vad hände med våra bus och skratt, det är som att lyckan är försvunnen. Våra snack om ingenting, som kunde hålla på i evigheter tills vi bara skratta - Är den tiden för bi?

Obehagligt tänkande men känns som att det är sanningen (ganska ofta nu mera), visst vi va på bio förra helgen och hadde jätte kul, men då kännde jag endå "varför är han inte så här när vi är själva?"... Låtsas han vara någon annan när vi är med andra? eller är han bara super depp under  vardagarna och har de kul på riktigt när vi gör något helt annat?.. Jag vet inte - Jag blir förvirrad och osäker

Tillbaka till min läxa..
Hon har verkligen rätt, även min kompis Angelica har så fruktansvärt rätt i att man kan inte betesig som jag gör.. Man kan inte helatiden gå och tänka på alla andra, jag har till och med lagt folks liv i mina händer, flera gånger om. Angelicka sa "Varför inte vara ego? - Jag menar alla andra är ju det."  Hon sa även flera saker om att man inte kan backa och vara försiktig, eller till en viss gräns men i slut ändan mår man bara skit och blir super osäker med och på sig själv.

(hans pappa frågade i lör om jag skulle med på fredag då jag inte fatta något.. de visade sig att dom alla skulle ut och äta.. Jag har gått hela veckan och väntat på att micke ska fråga om jag vill med.. men inte minsta lilla om denna middag)
Så jag försökte tala om för Micke (via sms) att jag va lite besviken på att han inte ville bjuda med mig, skrev även att jag inte är sur känns bara tråkigt. Men såklart så ledde de till båk och slutade (somvanligt) med att jag lägger mig... Sen har jag inte hört något mer :( - Fan, vad gör jag för fel??

Jag kommer aldrig någon sin bli en "normal" människa..
Tänk bara på ätstörnings "demonen" (som dom kallar det) har jag haft med mig sen jag va 14 år och den ger sig inte.. Jag försöker men det går inte - Då jag känner mig helt psykiskt störd och känner att de är något stort fel på mig

Så den här läxan kommer nog få vara mitt livs läxa.. Vet aldrig när den kommer bli klar...