everythingsucks

Det kanske är så att det är mig det är fel på. Jag menar att jag sitter och klagar, drar mig undan, låter bli att göra saker bara för att jag inte orkar...

Men framförallt,
varför vågar jag inte vara "mig själv" längre när jag är med dig? vågar inte öppna mig, vågar inte prata om vissa saker, då det blir väldigt tyst. Ofta när jag är med dig vill jag bara gå och pussa på dig och kramas massa. Men jag vågar inte.

Varige gång vi ses vill jag bara slänga mig över dig och mysa, men jag vågar inte. Jag vågar inte bara för att jag är rädd för att göra fel, göra saker som inte passar andra, ibland vågar jag inte äns säga nej till vänner och så för att jag är rädd för att bli lämmnad ensam.

Som jag sa, utsidan ler och är glad medans insidan vill egentligen något helt annat. Varför kan jag intebara slappna av och göra/säga det jag tycker. Vad är de för fel på mig?

Vill bara kunna ligga bredvid dig och mysa, men alltid så stressar du upp. Aldrig har vi någon tid.. hur låter det? vi har inte tid med varandra. Kanske är det sanningen som jag inte vågar inse så jag gömmer mig i min egna lill bubbla och väntar tills du kommer och håller om mig och säger att du har tid och vill vara med mig.

Varför väntar jag helatiden?


Jag älskar dig verkligen (jag vet att du aldrig kommer se det här) och kommer alltid att göra det. Kommer i alla fall aldrig vilja släppa taget helt. Som du mycket väl förstår om du tänker tillbaka en smula. Sen om du tar mig förgivet eller har börjat trötta på mig, har jag ingen aning om, även där så vågar jag inte fråga.. Rädd för att bli lämmnad ensam. vet inte vad som händer.. Om du kanske sitter och tycker att allt är bra och att vi inte behöver ses på ett tag. Jag behöver dig, vill vara med dig.

Vill bara få finnas i dina ögon, finnas i din famn, höra din röst att du älskar mig. <3

För jag älskar dig<3