everythingsucks

Jag hade en UNDERBAR midsommar med mina kusiner, farmor och Micke mf. Det va verkligen mysigt och kul. Jag var så glad och svävade nästan på moln över hur lyckan tog över hela kroppen.. Men efter lite mer dricka började jag klaga på allt jag ätit och hur tjock jag kännde mig osv.. Men Micke lyckades få mig att sluta prata om det. I bland förstår jag inte hur han orkar för jag kommer alltid på mig själv strax efter jag sakt något om det. 

 

Vi bestämde oss för att åka hem på söndag kvällen så att vi hade en dag hemma, vilket jag förstår så självklart sa jag att det va okej. Annars hade jag mer än gärna stannat en natt till på landet. Så väl hemma så gör jag en varsin drink och vi tittar på film i soffan och Elvis springer runt o busar. 

 

Sen bröt det ut... Jag vaknar av att micke gör sitt spec kaffe och lyckas somna om sen kommer han in och frågar om han kan åka och fiska med Danne.. Klockan va 9 på morgonen så jag säger bara ja i farten.. Ca 10-15 min frågar jag om vi inte kan hitta på något tillsammans. Men det örat lyssnade han inte äns på. Han tog sina fiske saker och stängde dörren sen va han borta. Då kom besvikelsen, frustationen att jag inte bara ställde mig och skrek och levde fan, det jag skulle behöva men jag är inte en sån person, skulle aldrig kunna göra det mot micke vilket är fel. Behöver göra det så han förstår.. Men det är precis som när vi va yngre.. alla bråk, alla förklaringar, alla förlåt var genom sms. Just nu är vi på den delen där det är bråk via sms.. 

 

Tänk att jag kände mig så lycklig i fredags och lördag morgon och sen spolas allt bort, precis som en spolknapp på en toalett.. 

 

Har alltid alldeles för mycket inom mig alldeles för länge så det samlas bara på och sen kan en lite sak verka så stor.. Men det är för att bägaren rinner över/stubinen har nått sitt slut.. Ja du fattar. 

 

 

Ja då va nästan allt klart till i morgon. Jag och Micke ska till mina kusiners land på värmdö. Självklart får lill-bebis (katten Elvis) också åka med, vi är ju en familj nu ;P. Haha.. Ska bli otroligt kul! 

 

Vi fick i uppgift att ha hand om ostbrickan så jag tog en prommenad till Ica (synd att man inte kan ha med sig katten som man har med hundar) och handlade 4 olika, 0 koll på ost om jag ska vara ärlig. Köpte i alla fall en brie och sedan chansa jag lite bara. Vindruvur fick det bli också så hoppas det blir bra. 

 

Nu är det varmt ute, varit ute kanske 2-3 timmar samanlagt men vart så målningt helatiden så vart irriterad. Men jag tycker det är jobbigt med värmen (ska absolut inte klaga efter all vinter) men värmen innerbär att tjejer "ska" ha kjol eller shorts och det är inte riktikgt min grej att se mina egna lår. Har oftast leggings/thigts och ett linne, ibland kjol med leggings under. 
Men jag jobbar på att kunna ha shorts m.m så idag prövade jag en klänning (den på bilden) som jag trodde att jag kastat ut. Jag hade ett par korta shorts under ;),  lyckades ha den till och från affären sen vart det knä långa byxor. Men bara att jag gick ut så va framsteg. 

 

Kram

 

 

 

 

 

Jag blir så otroligt trött på mig själv och mina tankar.. Jag vill men jag vill inte. Jag gör det men jag vill inte göra det.. Ni vet låten du måste flytta på dig? Jag fick veta att den handlar om att det är sjukdomen som måste flytta på sig att den river ner osv. Helt plötsligt vart låten 10 gånger bättre. Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig bara så otorligt tjock, bred, ful osv. Men varför blir man inte av med det?..
Ledig den här veckan och vad har jag gjort? Sovit.
Sovit i typ två dagar och känner fortfarande ingen lust till att göra något. 

Jag vet vad det innebär att inte äta och på ett sätt SUGER det för det gör att det sunda förnuftet taröver och jag äter ändå.. Samtidigt som det kanske är bra efter som att det gör att jag inte dras ner mer till ätstörningen.
Man tror att man är frisk för att man inte längre är så där smal.. (jag har aldrig tyckt att jag varit smal men vissa bilder får mig att inse vissa saker) men jag har fortfarande problem med att äta. Ja, jag äter men jag lägger upp maten på tallriken och sedan slängre jag i mig den för att slippa se hur mycket jag lagt upp och ätit.
Det är inte normalt efter som att jag oftast äter upp först och andra har mer mat. 

 

Som sagt, jag minns den tiden.. Inte helt men läst gamla dagböcker och kalendrar, tur att jag skrivit ner saker efter som att jag knappt minns vad som hände på drygt 1 år för att hjärnan, kroppen laner energin på att fungera överhuvudtaget...

 

Samtidigt som allt det här känns helt overkligt.. Jag är inte sjuk, jag har aldrig varit det.. Så man känner, men vet en smula att jag varit sjuk.. Ja förvirrande som sagt. 

 

Hoppas ni tar hand om er! <3

 

 

 

Ingen kan förstå våran situation som vi har på jobbet.. Två sjukskrivna, all personal vill sluta och näst in till alla barnen ska byta förskola.. Bara det borde säga andra en del..?

Socialen i morgon...?

Tappat orken, tappat lusten och inte bara det att jobbet är tungt utan det drabbar även vardagen och allt med mig själv att göra, då jag blir rädd för mig själv. Vill verkligen inte gå tillbaka till de gamla vägarna...

Helgen har varit så underbar, släppt lite på kontrollen.. men det är/va tack vare angelica!
Nu har jag så där små ångest över allt jag stoppat i mig.
Om vi säger så här så har jag och Angelica druckigt onsdag,
fredag, lördag, så inte konstigt om magen svullnar och får chock!

Men förnekar verkligen inte att jag haft det roooligt!

Bara det att det är faktiskt ganska så jobbigt och krävande att hela tiden KÄMPA!

<3